Betyg – tro eller vetenskap?

Jag fick ett mejl häromdagen. Av någon som beklagade sig över att jag – genom min bok ”Lärande bedömning” – spred politisk vänsterpropaganda. Det är inte första gången. Och säkert inte den sista. Men det gör mig ändå bedrövad varje gång det händer.

Vad är det då som anses vara vänsterpropaganda, i en bok som handlar om effektiv undervisning? Jo, det är att det förs en kritisk diskussion om betyg. Och i Sverige är höger = för betyg, medan vänster = mot betyg. Antingen eller. Svart eller vitt. Inga gråzoner. Att därmed lyfta fram forskningsresultat som tyder på att betyg kan ha negativa effekter, är därmed per definition vänsterpropaganda.

Situationen är – ur ett forskningsperspektiv – minst sagt märklig. Det finns hundratals forskningsstudier, som på olika sätt anknyter till betyg och andra summativa omdömen. Och de är genomförda helt utan relation till svensk skolpolitik. För i andra delar av världen är inte denna fråga nödvändigtvis lika impregnerad av samma partipolitiska uppdelning. Men av någon anledning tycks vi svenskar vara så självcentrerade, att vi tror att forskare (även i andra länder) genomför forskningsstudier bara för att motarbeta vissa ideologiska uppfattningar här i Sverige.

Och visst, det är klart att det måste vara besvärande att forskningsresultaten ser ut som de gör. Om man gärna vill att betyg ska vara ett enkelt framgångsrecept för svensk skola. Forskning om betyg och andra summativa omdömen visar nämligen att elever påverkas olika. Medan högpresterande elever påverkas i väldigt liten omfattning av betyg, påverkas svagpresterande elever desto mer. Att få höga betyg är helt OK, men att få låga betyg tenderar att ge negativa konsekvenser. Låga betyg påverkar elevernas självbild och motivation. Och i förlängningen även det fortsatta lärandet. Speciellt om man inte har några resurser för att ändra utvecklingen. Vissa elever får hela tiden låga betyg, utan att kunna göra någonting åt situationen. De lär sig att de inte kan. Blir hjälplösa och uppgivna. Hur man tror att en sådan situation ska kunna bidra till ökad motivation och bättre lärande för alla elever är obegripligt för mig.

Ett av de grundläggande problemen med betyg och andra summativa omdömen, är att de är jämförbara. Vilket samtidigt är hela poängen med deras existens. Elevernas resultat ska kunna jämföras. För att se vem som lyckas bäst. Vem som kommer in på sökt utbildning. Men jämförbarheten gör att eleverna obönhörligen jämför sig med varandra. Och då får de tydliga kvitton på vilka som lyckas bra och vilka som lyckas mindre bra. Betyg och summativa omdömen leder till jämförelser, som i sin tur ger negativa konsekvenser för de som får låga betyg. Dessa elever får veta att de lyckas sämre än andra. Om och om igen.

Men, menar då vissa, om eleverna får veta att de inte presterar så bra, då kan de ju faktiskt göra någonting åt det. Alltså borde betyg ge positiva konsekvenser. Ja, om eleverna har de resurser och förutsättningar som krävs för att göra något åt situationen. Som i de fall där tidigare högpresterande elever får ”en spark i baken” av ett lågt betyg, så att de skärper sig. Sådana elever finns. Men de flesta elever som får låga betyg saknar sådana resurser. De kan alltså inte göra något åt sina låga betyg. Och ger därför inte sällan upp.

Sammantaget är det alltså själva grundegenskaperna hos betyg och summativa omdömen, det vill säga att de är jämförbara och kortfattade (och därmed saknar information om vad man ska göra annorlunda för att höja sina betyg), som skapar en negativ påverkan. Man kan därmed inte putsa lite på ytan och hoppas på någon större förändring.

Jämför denna situation med formativ bedömning, där man identifierar styrkor och utvecklingsbehov i det som eleven presterat. Så länge dessa styrkor och utvecklingsbehov inte uttrycks som graderade omdömen, utan som kvalitativa beskrivningar, kan de inte ligga till grund för jämförelse mellan elever (åtminstone inte på ett ytligt och värderande sätt). Sådana kvalitativa omdömen kan dessutom, eftersom de inte är standardiserade och informationsfattiga, ligga till grund för framåtsyftande strategier. Och det är därför formativ bedömning har en potential för ökad motivation och lärande, som betyg aldrig kan få.

Trots att ovan beskrivna skillnad mellan summativa omdömen och formativ bedömning borde vara uppenbar för de som verkar i skolan, är betygsförespråkarna stenhårda i sin retorik. Alla betygsforskare, som pekar på betygens negativa effekter, är vänstersympatisörer. De drivs av en vilja att motarbeta och förstöra svensk skola. Genom att kritisera betygen. För betyg ÄR bra. Oavsett vad befintlig forskning visar. De studier som finns är antingen vinklade, genomförda i fel länder, med fel betygssystem, etc. Den enda studie man har lyckats lyfta fram här i Sverige, som stöd för sin tes, är en studie som visar att VISSA elever som fick betyg på mellanstadiet i något högre grad valde längre gymnasieutbildning, jämfört med elever som inte fick betyg på mellanstadiet. Att studien gäller ett normrelaterat betygssystem, vilket man kritiserar i alla andra sammanhang, spelar tydligen ingen roll. Inte heller att effekterna är små och endast gäller vissa specifika grupper av elever. Att studien dessutom inte hanterar några av de pedagogiska konsekvenser, som nämndes ovan, som självbild, motivation och lärande, tycks inte heller viktigt. Men eleverna som fick betyg på mellanstadiet kanske fick sämre motivation och lärde sig mindre. Det vet vi inte. Men återigen: Det spelar ingen roll. För enligt betygsförespråkarna visar studien att det är bra med betyg. Punkt och slutdiskuterat.

Det som blir uppenbart i den svenska betygsdiskussionen, är således att det för många handlar om en mycket stark ideologisk övertygelse. Inte om fakta. Betyg är bra. Oavsett vad forskningen visar. Man skulle lätt kunna utfästa en belöning. På samma sätt som man gjort med övernaturliga förmågor. Där den som kan visa att de kan förutse framtiden, läsa tankar eller har någon annan övernaturlig förmåga, får en belöning. Men bara om förmågorna kan påvisas med stöd av objektiva och systematiska undersökningar. Detta är emellertid en belöning som ingen tycks kunna håva in. Trots att det finns så många medier och tankeläsare runtom i världen. Fast detta spelar ingen roll för folks övertygelse. Man vill så gärna tro på dessa övernaturliga förmågor, att man bortförklarar alla misslyckade försök att undersöka dem vetenskapligt. Samma sak med betyg. Det finns redan mängder med studier som visar på ett antal negativa konsekvenser med betyg. Men resultaten bortförklaras. Istället för att genomföra objektiva och systematiska studier, som visar på motsatsen. Som skulle kunna utmana rådande forskningsläge. Nej, istället förväntas vi tro dessa betygsförespråkare utan bevis. De VET att betyg är bra. Helt utan att behöva samla systematiska data. På så sätt får diskussionen mer karaktären av religion. Vi förväntas dela förespråkarnas tro och övertygelse, utan underlag och utan att ifrågasätta.

Men jag skulle hellre vilja utmana betygsförespråkarna: Visa mig data som stödjer det ni säger. Visa mig systematiska studier där även svagpresterande elevers självbild, motivation och lärande förbättras av betyg. Då kan vi diskutera. Men inte politik. För det är ointressant i det här sammanhanget. Det som är intressant att diskutera är vad som kan bidra till en positiv utvecklingen i svensk skola. Oavsett politisk övertygelse. Och så länge det inte finns några vetenskapliga belägg för att betygen kan bidra till detta, kommer min hållning även fortsättningsvis vara att man bör ge betyg och andra summativa omdömen sparsamt. Det är i min mening en hållning på vetenskaplig – inte ideologisk – grund!

Annonser

2 reaktioner på ”Betyg – tro eller vetenskap?

  1. Det var en bra slutsats, arbetat som rektor i många år och har erfarit dvs beprövad erfarenhet av verkligheten som lågpresterande elever upplever. Misslyckande stärker inte motivation utan tvärtom. Tack för dina kommentarer.

    Gilla

  2. Tack! Jag skriver en magisteruppsats i didaktik just nu. Jag skulle ändå citera er bok, men tack vare Maries Tweet hittade jag dig. Jag har jobbat som lärare sedan 1974 och jag håller helt med dig! Betyg är otyg. Att sortera människor på det sättet är naivt. Hälsningar! Anders Erixon

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s