Vem är skolan till för egentligen?

Under det senaste året har jag varit ute på skolor mer än vanligt, eftersom jag genomfört ett stort antal intervjuer med lärare, skolledare och specialpedagoger/-lärare i samband med ett forskningsprojekt. Projektet heter ”Elever på gränsen” och intervjuerna har handlat om elever som ligger på gränsen till godkända betyg. Frågan jag sökt svar på är hur man hanterar dessa elever i dagens skola.

Flera spännande saker har framkommit utifrån intervjuerna. Men jag skulle vilja beteckna en del av resultaten som oroande. Dels för att man i skolorna upplever att andelen elever som inte vill eller kan prestera godkända resultat tycks öka, dels för att skolorna inte verkar ha någon tydlig strategi för att hantera alla dessa elever. Flera skolor jag besökt agerar re-aktivt, snarare än pro-aktivt, och problemen tycks ackumuleras snarare än hanteras. Särskilt tydligt är att lärarna får allt längre listor på ”extra anpassningar”, som de ska försöka hantera inom ramen för den ordinarie undervisningen. Och ju mer antalet elever på dessa listor ökar, desto mer ökar också lärarnas svårigheter att klara situationen på ett bra sätt. För att låna en liknelse från Försvarsmakten, så försöker man torka upp på golvet utan att kunna stänga av kranen. Situationen ger onekligen en lätt apokalyptisk känsla: ”Hjälp, hur ska detta sluta?”

Det finns flera samverkande faktorer, som bidrar till den svåra situationen. En viktig faktor är till exempel att anpassningarna främst är individinriktade. Om varje enskild elev med svårigheter har en egen lista med anpassningar, och antalet elever med anpassningar ökar, blir det snart oerhört mycket anpassningar för en lärare att förhålla sig till. Det finns visserligen exempel där det är grupper av elever som är föremål för anpassningarna, som när lärare nivåanpassar uppgifterna i klassrummet, men även detta kräver en oerhörd arbetsinsats av läraren. Vissa lärare delar till exempel regelmässigt ut upp till fyra olika versioner av samma uppgift, för att eleverna ska kunna välja svårighetsgrad på uppgiften.

Men att anpassningarna är individinriktade innebär inte enbart en ökad arbetsbelastning för läraren. Genom att det sällan är hela klasser, eller undervisningen, som är föremål för anpassningarna, befinner sig situationen långt ifrån den specialpedagogiska devisen om att det är verksamheten som ska anpassas till elevernas behov, inte tvärtom. För det är nästan genomgående tvärtom…

En annan faktor som tycks bidra starkt till den svåra situationen i skolorna, är att de anpassningar som görs, nästan utan undantag avser elever som har någon form av inlärningssvårigheter. För elever som saknar motivation tycks det däremot inte finnas några strategier alls. Samtidigt som det upplevs vara just denna grupp av elever som ökar mest. Det finns elever som finner skolan så tråkig och meningslös att de överhuvudtaget inte orkar följa med i (vad de beskriver som) ändlösa genomgångar, monotont arbete i övningsböcker och prov, prov, prov – i kombination med ett innehåll som ligger långt ifrån den värld de själva lever i. I diskussioner kring dessa elevers behov finns det en uppenbar brist på idéer. Istället tycks det finnas en utbredd uppfattning om att man kan vänta på att dessa elever ”mognar till sig”. Om de inte ”mognar” under grundskoletiden, så löser det sig säkert när de kommer till gymnasieskolan. Eller när de börjar jobba. När de får göra något annat. Något som är meningsfullt för dem.

Ett sådant resonemang gör mig djupt bekymrad. För trots att grundskolan ska vara till för alla, leder det till att fler och fler elever upplever att skolan inte är till för dem. Elever som uppenbarligen kan ”blomma upp” när de får göra något som de finner meningsfullt – på fritiden eller på gymnasiet. Men varför kan de inte erbjudas detta i grundskolan? Man kan därför inte låta bli att undra: Vem är grundskolan egentligen till för? Hur väl anpassad är skolan till dagens barn och ungdomar? Kan det vara så illa att vi ”lappar och lagar” ett sjunkande skepp med anpassningar riktade mot ett växande antal enskilda elever med särskilda behov, för att vi ska kunna fortsätta arbeta vidare på samma sätt som tidigare? Istället för att vända blicken mot skolan och undervisningen som föremål för anpassning. Kan vi till slut hamna i den absurda situation där skolan inte passar någon längre och alla barn har anpassningar för att kunna passa in?

För samtidigt finns det faktiskt exempel på att det går att göra annorlunda. Det finns skolor där man organiserat undervisningen på ett sätt som bättre möter elevernas behov, till exempel genom flexibla grupper och scheman. Skolor där flertalet elever upplever undervisningen som meningsfull. Där man gör saker ”på riktigt” (dvs. arbetar med autentiska uppgifter). Där eleverna får skriva texter och hålla presentationer för en riktig publik, planera och genomföra friluftsdagar för andra elever, träna för riktiga tävlingar eller på andra sätt samverka med närområdet. Eller där man arbetar för att hela tiden bli bättre. På riktigt. Genom att göra och göra om. Följa upp. Lära sig av det man gjort. Göra bättre nästa gång. Öka kraven. Känna glädje i att man utvecklas. Uppleva motivation för att bli bättre.

Så det går uppenbarligen att möta även elever med bristande motivation. Men förmodligen inte genom att försöka anpassa eleverna till verksamheten. Utan tvärtom, genom att anpassa skolan till dagens elever.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s