Extern rättning av nationella prov – en pseudo-lösning

Bland annat före detta gymnasieminister Aida Hadzialic fortsätter envist propagera för pseudo-lösningen på problemet med icke-likvärdig betygsättning, nämligen att proven ska externrättas.

Varför kallar jag det pseudo-lösning? Jo, helt enkelt därför att det är en ”lösning”, som inte angriper själva grundproblemet. Det är ungefär som att ge en sjuk människa värktabletter, för att symptomen ska försvinna, utan att försöka bota själva sjukdomen. Fast i fallet med externrättning av nationella prov är det mer som ge den stackars sjuka människan placebopreparat och försöka lura vederbörande att det ska hjälpa mot sjukdomen.

Det krävs ingen särskilt djupsinnig analys för att inse detta själv:

  1. Vad är problemet? Jo, att lärare inte sätter likvärdiga betyg.
  2. Vad beror problemet på? Jo, två saker:
  3. Att kunskapskraven är utformade som de är.
  4. Att det är väldigt svårt att bedöma och sätta betyg, samtidigt som lärare saknar utbildning i just detta.
  5. Vilka av dessa orsaker till den icke-likvärdiga betygsättningen kommer att påverkas av att vi externrättar de nationella proven? Ja, just det – ingen alls. Alltså är det en pseudo-lösning. I bästa fall en värktablett.

Många fortsätter visserligen att hävda att de nationella proven SKULLE KUNNA stödja en likvärdig betygsättning, trots att det både saknas empiriska belägg och vettiga argument för denna övertygelse. Ad hoc-hypoteserna är dock många: Om det bara vore någon annan som rättade proven, då… Om det bara vore fler lätträttade uppgifter på proven, då… Om det bara vore digitala prov, då… Om det bara fanns en tydligare relation mellan provbetyg och slutbetyg, då… osv. Med mycket stor risk att bli tjatig: Enda sättet för de nationella proven att ge en likvärdig betygsättning är om de STYR betygsättningen, dvs. att provbetyg = slutbetyg, i kombination med att proven består helt av lätträttade uppgifter. Men under sådana omständigheter får vi också mer eller mindre räkna med att proven ersätter styrdokumenten som utgångspunkt för undervisningen och att dagens fokus på komplexa förmågor därmed ersätts med fokus på isolerade kunskapsfragment. Fast det kanske är ett pris som anses värt att betala för en likvärdig betygsättning?

En mer rimlig strategi vore emellertid i min mening att utgå från orsakerna till problemet och försöka angripa dessa direkt, dvs. att ändra utformningen på kunskapskraven samt börja utbilda lärarna i hur man bedömer och sätter betyg. Låt mig utveckla:

  1. Kunskapskravens utformning har fått kritik från många olika håll, men jag ska lyfta två av dessa, som jag tror är särskilt viktiga i detta sammanhang. För det första är kunskapskraven väldigt detaljerade. Flera formuleringar är just inne på detaljer, som lämpar sig bäst för bedömning av enskilda elevprestationer (dvs. BEDÖMNING), men som inte är lämpliga för sammanvägning av flera prestationer (dvs. BETYGSÄTTNING). Dagens kunskapskrav är därmed en sorts hybrid mellan bedömnings- och betygsättningskriterier, vilket dessutom har lett till att många lärare försöker bedöma enskilda elevprestationer utifrån kunskapskraven. Följden blir att bedömningen blir för ”trubbig” och att återkopplingen för abstrakt. Med dagens kunskapskrav blir det därför ”varken hackat eller malet”, eftersom de är för detaljerade för betygsättning och för abstrakta för bedömning. Kraven skulle istället behöva optimeras för betygsättning, om man vill stödja en likvärdig dito.

För det andra har man standardiserat de så kallade ”värdeorden”, dvs. de ord som ska särskilja mellan betygsnivåerna. Tanken är god, nämligen att minska begreppsfloran. Baksidan är att lärarna inte känner igen sig. En lärare med utbildning i naturvetenskapliga ämnen är bekant med olika uttryck för kvalitet och progression i dessa ämnen. Men om kunskapskraven har andra ord för kvalitet och progression, och man i flera fall dessutom väljer att betygsätta helt andra kvaliteter (som passar bättre in i formuleringssystemet), då kan inte denna lärare längre använda sin utbildning som stöd för betygsättningen. Följden är förvirring och en känsla av att man inte räcker till (trots att det är systemet som fallerar). För att stödja en likvärdig betygsättning, skulle de kvaliteter, och den progression, som uttrycks i kunskapskraven behöva vara kongruent med lärarnas ämneskunskaper och -språk.

  1. Det är svårt att bedöma. Och det finns över 100 års forskning som stödjer detta påstående! Oavsett tillgång till tydliga kriterier, så är överensstämmelsen ofta låg både mellan olika lärare och mellan samma lärare vid olika tillfällen. Så första frågan är: Varför tror vi att det skulle vara lättare för externa bedömare att bedöma nationella prov jämfört med lärarna? (Såvida, återigen, proven inte består enbart av slutna svarsformat, men då behövs det å andra sidan inga bedömare alls).

Om det är så svårt att bedöma, blir det naturligtvis inte bättre om vi låter bli att undervisa blivande och verksamma lärare om hur man gör. Jag vet att vissa inte tycker om den här typen av jämförelser, men jag ska göra en i alla fall, för jag tycker det är högst relevant. Jag har arbetat en del med tandläkarutbildningen och jag vågar säga att det överhuvudtaget inte existerar ens i deras tankevärld att utexaminera en student, som inte behärskar ”hantverket”. Med ”hantverk” avser jag exempelvis att tolka röntgenbilder eller att laga hål i tänder. Inom denna utbildning lägger man därför mycket tid på att undervisa och bedöma dessa färdigheter, för att studenterna ska kunna sköta sitt jobb som tandläkare på ett tillfredsställande sätt. Motsvarigheten till detta hantverk hos lärare är exempelvis att planera undervisning, ge konstruktiv återkoppling och att sätta betyg. Och rätta mig gärna om jag har fel, men jag har ALDRIG hört talas om någon lärarstudent som examinerats på sin förmåga att sätta betyg. Kanske har man som student läst om att man ska sätta betyg, men desto mer sällan hur. Troligen har man läst om alla problem som finns med att sätta betyg. Men blivit undervisad om, och examinerad på, hur man bör gå tillväga – tveksamt. Om man har ”tur” får man som student lära sig detta under sin VFU (av någon som inte heller blivit utbildad i betygsättningens hantverk). Inte sällan får man emellertid lära sig sätta betyg på egen hand, när man undervisat sin första termin som nybliven lärare. Och ändå är vi förvånade över att vi inte har en likvärdig betygsättning!!!

Om vi verkligen vill ha en likvärdig betygsättning, så måste vi naturligtvis uppgradera vår syn på hantverket. Det måste bli viktigt. Vi måste börja undervisa/utbilda – och examinera/kvalitetssäkra – hur våra blivande och verksamma lärare behärskar detta hantverk. Vi kan inte bara lämna det åt slumpen och hoppas på att det löser sig av sig självt. I den mån lärarutbildningarna inte redan undervisar och examinerar läraryrkets hantverk (och det gäller inte enbart betygsättning), anser jag att kraven på detta borde skärpas!

Så sammantaget finns det – som jag ser det – ingen anledning att tro att extern rättning av nationella prov ska lösa våra problem med icke-likvärdig betygsättning. För att lösa ett problem, måste man angripa dess orsaker, som i det här fallet handlar om kunskapskravens utformning och – i ännu högre grad – lärarnas hantverksskicklighet i att bedöma och sätta betyg.

PS. Jag har medvetet inte berört den riktigt stora elefanten i rummet, dvs. själva undervisningen. För det är väl inte någon som på allvar tror att undervisningen är likvärdig, eller? Detta är en ännu större utmaning än likvärdig betygsättning. Men det är kanske nästa kloka idé: Att ”outsourca” undervisningen?

5 reaktioner på ”Extern rättning av nationella prov – en pseudo-lösning

  1. Ping: Värdeorden i kunskapskraven- vem tar ansvar för undervisningspraktiken vi skapat? - Nicklas Mörk

  2. Ping: Bedömning – lite på G | Johan Kants blogg

  3. Relevant diskussion om lärares obefintlga (?) utbildning i att bedöma och sätta betyg.

    Dock ställer jag mig frågande till slutorden, som tycks ha trillat dig av bara farten: ”För det är väl inte någon som på allvar tror att undervisningen är likvärdig, eller? Detta är en ännu större utmaning än likvärdig betygsättning. Men det är kanske nästa kloka idé: Att ”outsourca” undervisningen?”.

    Jag antager att du vill göra någon slags liknelse mellan betygsättning och undervisning (?) med anledning av att du använder ordet ”likvärdighet” för båda, men det är väl inte samma obefintliga utbildning av lärare i att undervisa som i att sätta betyg? Att kvaliteten på lärarutbildningarna är usel och de som utbildas till lärare inte längre tillhör gräddan av studenter är en sak, men nog får de väl ändå ett stort antal timmar utbildning i att undervisa?

    Om inte väntar jag lyhört på din utläggning inom det området.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s