Kan man utbilda lärare?

Jag har fått väldigt många reaktioner på mitt inlägg från förra veckan om extern rättning av nationella prov. Stort tack för detta! Dessa reaktioner har dock inte enbart handlat om rättning av nationella prov, utan också om lärares bedömningskompetens. Till exempel har vissa reagerat på min antydan om att det eventuellt finns en viss utvecklingspotential vad gäller lärares bedömningskompetens. Min avsikt var förvisso inte att kritisera, men det är obestridligen så att många lärare har väldigt svårt för att exempelvis (kvalitativt) identifiera styrkor och utvecklingsbehov i elevers prestationer. Men också att kommunicera sin bedömning i form av konstruktiv och framåtsyftande återkoppling. Att många lärare finner detta svårt är inte alls konstigt, för det är bevisligen riktigt svåra saker att bemästra. Det jag tycker är märkligt, är att våra lärare förväntas lära sig detta mer eller mindre på egen hand. Och, som jag skrev i förra inlägget, att man dessutom – i skenet av detta – är förvånad att vi inte lyckas åstadkomma en likvärdig betygsättning, är i mina ögon onekligen häpnadsväckande. Nästan lika häpnadsväckande som att tro på idén om att extern rättning på nationella prov skulle kunna hjälpa till att komma till rätta med problemet.

En annan stark reaktion på det jag skrev, gällde tanken om att utbilda lärare i bedömning och betygsättning. Frågan många ställer sig är:

”Tror du verkligen att man kan utbilda lärare i att sätta betyg?”

En klar begränsning med skriven text, och på sociala medier i synnerhet, är att man inte alltid vet hur människor har tänkt sig att det de skrivit ska uttalas eller betonas. I frågan ovan kan det antingen vara en besviken ton, som i ”Tror du verkligen det?”, som i ”Jag fattade nog inte att du var riktigt så naiv.” Eller så kan det vara en mer hoppfull ton: ”Tror du verkligen det?”, som i ”Det låter ju fantastiskt!”

Som jag skrev i förra inlägget, är det många som motsätter sig jämförelser mellan lärarutbildning och andra professionsutbildningar. Och jag håller delvis med: Man ska naturligtvis inte dra sådana jämförelser för långt, för det är klart att det finns flera olikheter. Fast jag tror att en del av motsättningen bottnar i fördomar och missuppfattningar. Fördomar om att andra professioner är så mycket enklare att utbilda och missuppfattningar om hur unikt läraryrket är. Allt för ofta gömmer vi oss bakom formuleringar om att läraryrket är så komplext och att det ju ”inte finns några rätta svar”. Som om det fanns sådana enkla lösningar i andra professioner…

Så ja, jag tror faktiskt att det skulle gå att utbilda lärare till att bli bättre på att undervisa, bedöma och sätta betyg. Men som jag också skrev i förra inlägget innebär det att vi måste uppgradera ”hantverket”, genom att (1) identifiera och formulera vad det är vi vill att lärare ska kunna GÖRA och (2) börja undervisa OCH examinera studenterna med utgångspunkt från dessa ”teoretiskt impregnerade göranden”. Det duger inte att överlåta utveckling av yrkets hantverkskunnande till den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. Studenterna måste få chans att öva, få återkoppling, resonera, reflektera och bli bättre med stöd av BÅDE teori och praktik.

Den forskning jag är bekant med, pekar mot att det finns tre områden som lärare framför allt behöver vara kompetenta inom, för att de ska bli bra lärare:

  1. Relationer. Lärare måste kunna bemöta barn och ungdomar på ett fruktbart sätt, både enskilt och i grupp. Det finns många olika sätt att göra det på, men alla är inte lika bra. Och ja, det är något man kan lära sig och bli bättre på.
  2. Ledarskap. Lärare måste kunna organisera och leda elevernas arbete i skolan. Det finns många olika sätt att göra det på, men alla är inte lika bra. Och ja, det är något man kan lära sig och bli bättre på.
  3. Didaktik. Lärare måste kunna undervisa, bedöma och sätta betyg. Det finns många olika sätt att göra det på, men alla är inte lika bra. Och ja, det är något man kan lära sig och bli bättre på.

Och för er som undrar, så ingår ämneskunskaper i punkt nummer tre. Jag tillhör absolut inte de som inbillar sig att man kan bli en bra lärare utan ämneskunskaper. Men precis som forskningen visat om och om igen: Det räcker inte med ämneskunskaper. Man måste också vara kunnig i hur man organiserar, presenterar och bedömer kunskaperna inom ett ämne. Och, inte minst, veta vari elevernas svårigheter ligger. Denna kunskap är oumbärlig om man ska bli en framgångsrik lärare. Men var och hur ska man lära sig detta hantverk? Jag menar att det måste ske på lärarutbildningen, för att studenterna ska få med sig såväl praktiska som teoretiska kunskaper för hur man kan planera, genomföra och utvärdera undervisning. Ovanstående tre kompetensområden borde därför genomsyra hela lärarutbildningen, från första till sista dagen.

En konsekvens av detta resonemang blir att andra ämnen inom lärarutbildningen måste få en annorlunda och delvis underordnad roll. Som att ämnesstudier blir en del av ämnesdidaktiken, istället för tvärtom. Och att man släpper idén om att skolsociologin (a.k.a. pedagogikämnet) utgör den vetenskapliga grunden för lärarprofessionen. Som jag ser det, och jag inser att detta låter provokativt, kan detta ämne inte ge en vetenskaplig grund åt läraryrket så länge man dels undviker att intressera sig för hantverket och dels ser ”normativ” som ett skällsord. Utbildning kan aldrig vara neutral och/eller objektiv. Man vill alltid något med en utbildning. Och att utbilda studenter i en profession utan att visa på en riktning, ser jag som omöjligt.

Ta exemplet med betygsättning. Det finns just nu minst fyra olika modeller för hur lärare sätter betyg, som används parallellt i skolan. Men återigen: alla är inte lika bra. Dessa modeller har olika förutsättningar vad gäller exempelvis betygens reliabilitet och validitet. Och om vi VILL (= normativt) att betygen ska bli mer likvärdiga, kan vi inte lämna det fritt för var och en att själv välja modell. Åtminstone inte utan att avkräva dem en förklaring: På vilket sätt möter ditt sätt att betygsätta samhällets krav på transparens, reliabilitet och validitet?

Så ja, jag tror att man kan utbilda lärare till att bli bättre på att skapa relationer, på ledarskap samt på undervisning, bedömning och betygsättning. Jag tror också att det är vår enda chans att få ordning på många av skolans problem. För oavsett hur många skolkommissioner vi än tillsätter eller hur många nationella prov vi än rättar, som kommer det ändå i slutändan att vara undervisningens kvalitet som är avgörande för elevernas resultat. Precis som det är lärarnas kompetens i att bedöma och sätta betyg som är avgörande för ökad likvärdighet i betygsättningen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s