Lärare: Vilken är din teori?

Enligt patientsäkerhetslagen ska sjukvård vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Numera förväntas även utbildning göra detsamma. Men vad innebär detta i praktiken? Vad kan begrepp som vetenskaplig grund och vetenskapligt förhållningssätt betyda för verksamma i skolan? Detta är frågor som jag tänkta uppehålla mig kring under vårens bloggande. Först ut är ett par inlägg om didaktiska teorier.

 

”Vilken är din teori?”

Just denna fråga fick jag åtskilliga gånger under min tid som forskarstuderande i pedagogik. Och det tog lång tid innan jag förstod vad den egentligen handlade om.

Till saken hör att jag har en naturvetenskapligt orienterad grundutbildning, och har jobbat främst som gymnasielärare i naturvetenskapliga ämnen och matematik. Pedagogik är däremot ett samhällsvetenskapligt ämne. Synen på vad som är en teori är därför delvis annorlunda.

Icke desto mindre ansåg jag att jag faktiskt hade teorier (i plural) som vägledde mitt avhandlingsarbete. Inom bedömningsfältet finns till exempel flera olika provteorier. Inom området formativ bedömning finns teorier om återkoppling och motivation. Men det var uppenbart att detta inte ansågs vara ”riktiga teorier” av de som ställde frågan. Efter hand förstod jag emellertid två viktiga saker:

1. Inom vissa samhällsvetenskapliga discipliner utgår man inte från ett problem när man väljer inriktning på sin avhandling, utan man väljer EN person eller EN teori att arbeta med. Att skriva en avhandling är därmed i första hand ett sätt att komma in i en forskargemenskap, genom att lära sig förstå och tillämpa de teoretiska verktyg som disciplinen tillhandahåller. För många doktorander jag stött på, är detta dessutom en högst personlig och identitetsskapande process. Man blir gärna lite ”förälskad” i Martin Heidegger, Michel Foucault, Gunther Kress, Bruno Latour eller vem det nu är man valt att utgå ifrån. Detta var nytt för mig, eftersom jag hade (och har fortfarande) en mer pragmatisk inställning till forskning. Jag är naturligtvis medveten om att en forskarutbildning har en viktig socialiserande funktion, men för mig ligger ändå tyngdpunkten i forskningen på att lösa problem. För mig är det därför problemet som är i fokus, medan teori/metod väljs för att belysa detta problem på bästa sätt, inte tvärtom. (OBS! Märk väl att jag inte lägger någon värdering i detta, utan enbart noterar att det är olika. Kom ihåg: Olika är OK. Man FÅR tycka olika.)

2. Pedagogikämnet intresserar sig inte primärt för undervisning och lärande, utan arbetar företrädesvis med sociologiska begrepp, teorier och modeller. Om man tycker att detta låter märkligt, är det lätt att försäkra sig om sanningshalten i mitt påstående. Gör helt enkelt en sammanställning av den senaste tidens svenska doktorsavhandlingar inom utbildningsvetenskap. Du kommer då att finna en brokig samling avhandlingar inom historia, statsvetenskap, utbildningsfilosofi samt miljö-, hälso- och språkvetenskap, vilka har skola och utbildning som sitt undersökningsobjekt, men som av naturliga skäl inte intresserar sig för själva undervisningen. Lägg dessa åt sidan. Kvar har du ett (något större) antal pedagogiska avhandlingar. Huvuddelen av dessa kan mycket väl vara genomförda i skolor eller klassrum, men de utgår i sin analys från symbolisk interaktionism, Bernsteins koder, poststrukturalistisk diskursteori eller analyser med stöd i Bourdieu, Foucault eller andra sociologiska teorier. Jag har med anledning av detta föreslagit att man bör byta namn på pedagogikämnet till skolsociologi, eftersom det är en mer rättvisande benämning. Pedagogikämnet skulle därmed bli en delmängd av sociologin, precis som exempelvis religionssociologi. Men i början av min forskarkarriär var detta en något negativ överraskning för mig, eftersom jag själv var intresserad av undervisning och lärande.

 

När jag väl hade insett ovanstående två punkter, kunde jag medvetet hävda att jag visst hade teorier (i plural) som jag utgick ifrån, men inte sociologiska teorier, utan pedagogiska. För min del handlade som sagt om teorier om bedömning, lärande, kunskap och återkoppling. Vissa av dessa kan även användas som didaktiska teorier, det vill säga de kan ge vägledning om hur man arbetar med bedömning i klassrummet. Det är med denna utgångspunkt jag skrivit boken ”Lärande bedömning”, där jag försöker visa hur tydliggörande av mål och kriterier, bedömning och återkoppling kan användas för att stödja elevernas motivation och lärande.

Det jag undrar över är vilka teorier som ligger till grund för undervisningen i övrigt. Jag gissar att det är mer eller mindre självklart för de flesta att ämnesinnehållet i undervisningen ska bygga på vetenskaplig kunskap. Däremot förefaller mig frågan lite svårare att besvara när det gäller former för undervisning. Finns det vetenskapliga teorier som ger vägledning för undervisningen? När man som lärare till exempel har en genomgång för eleverna, när man låter dem arbeta självständigt i sina övningsböcker, när man engagerar dem i grupparbeten eller laborationer – vilken eller vilka teorier är det som vägleder val av ämnesinnehåll och undervisningsform?

Claes Nilholm, professor i specialpedagogik, har nyligen skrivit en bok om teori i examensarbetet för lärarutbildningen, där han tar ett brett grepp på teorier och diskuterar även ”vardagliga teorier”. Enligt detta synsätt använder vi hela tiden teorier och modeller, som får våra liv att ”flyta på”. Dessa teorier behöver inte vara allmänt accepterade eller systematiskt prövade, utöver att de verkar fungera för de situationer och för de ändamål vi använder dem till. I forskning inom naturvetenskapernas didaktik har man till exempel sett att många människor har föreställningar om hur världen fungerar, som skiljer sig avsevärt från naturvetenskapliga teorier. Många tycks till exempel tro att saker faller olika snabbt beroende på hur tunga de är, trots naturvetarna envist hävdar att alla föremål faller med samma hastighet oavsett massa. I de flesta situationer spelar det emellertid ingen större roll, dels eftersom de flesta av oss inte är beroende av att få saker att falla lika snabbt i sin vardag, dels eftersom luftmotståndet i praktiska situationer (dvs. där man inte befinner sig i vakuum) tenderar att påverka föremålens acceleration mot marken.

Det jag undrar är: Hur mycket av undervisningen i våra klassrum lutar sig mot liknande vardagliga teorier (som kanske är praktiska, men inte nödvändigtvis korrekta) och hur mycket utgår från någon form av vetenskaplig grund? Finns det till exempel några belägg för att det faktiskt är den där teoretiska genomgången på tavlan, som verkligen är det bästa sättet för eleverna att lära sig hur tyngdlagen fungerar, jämfört med att istället låta dem genomföra en undersökning där de släpper föremål från översta våningen? Finns det några belägg för att det faktiskt är bättre att låta eleverna räkna sida upp och sida ner i matematikboken jämfört med att diskutera några väl valda lösningar i grupp? Vad är det egentligen vi grundar våra val på: Är det vetenskap eller är det något annat?

[Man kan naturligtvis hävda att det är beprövad erfarenhet, om man gjort det många gånger och det verkar fungera, precis som i exemplet med tyngdlagen ovan. Jag har dock svårt att acceptera detta som ett giltigt argument, om man inte åtminstone testat och jämfört med något annat sätt.]

Det jag vill komma åt är alltså teorier för undervisning. Vilka är dessa teorier? Notera dock att jag INTE menar lärandeteorier. Att direkt-översätta teorier om hur vi lär till teorier om undervisning har lett till flera felslut i pedagogiken. Det är här vi hittar idén om ”konstruktivistisk inspirerad undervisning”, där eleverna själva ska konstruera sin kunskap (som om man kunde låta bli), vilket visat sig vara ett oerhört ineffektivt sätt att undervisa – åtminstone om man vill att eleverna ska lära sig det som står i kursplanerna. Liknande idéer har kommit utifrån tolkning av sociokulturella teorier om lärande, där ”deltagande” och grupparbeten blivit till undervisningsmetoder eftersom människor lär i samspel med andra. Så nej, lärandeteorier och undervisningsteorier är INTE samma sak. Men de är beroende av varandra. Som jag ser det, vore det omöjligt att skapa teorier om undervisning utan att ha en idé om dels om hur människor lär, dels om vad som är meningsfull kunskap. Det finns dock förespråkare för ”bedömning för lärande”, som menar att formativ bedömning är oberoende av underliggande lärandeteorier. Jag skulle hävda att detta inte är sant. Att man överhuvudtaget anser det vara mödan värt att eleverna ska lära sig bedöma sina egna prestationer, är bara intressant om man har viss syn på kunskap och lärande. På motsvarande sätt kan återkoppling visserligen ges oberoende av vad eleverna förväntas lära sig, men HUR den ges och VAD den innehåller är beroende av hur vi tänker oss att människor lär och vad som är meningsfull kunskap. Teorier om undervisning måste därför utgå ifrån, men är definitivt inte detsamma som, teorier om lärande.

Så tillbaks till frågan: Vilka didaktiska teorier har vi för att motivera att vi bedriver undervisningen på det sätt som vi gör?

Jag har några idéer, som jag tänkte dela med mig av i nästa blogginlägg. Men i väntan på detta tar jag tacksamt emot förslag!