Är det vi själva som skapar passiva elever och studenter?

Är elever och studenter också människor? Ja, det är vi nog hyfsat överens om. Men varför förväntar vi oss då att de ska reagera och fungera annorlunda än andra människor? Jag tänker till exempel på när Eddy Nehls skriver:

”Som lärare på högskolan möts jag allt oftare av studenter som frustrerat utbrister: Vad vill du att jag ska göra? Och när jag säger att jag inte vill något annat än att studenterna agerar som studenter och sätter upp egna mål och sedan försöker nå dem; att jag förväntar mig att studenterna ska kunna säga något klokt om innehållet i kurslitteraturen (inte upprepa vad de läst), uppstår osäkerhet och frustration som stjäl tid och tar fokus från kunskapsutvecklingen.” (länk till inlägget finner du längst ner på sidan)

Jag vet inte hur du reagerar på Nehls inlägg, men jämför med följande situation: Du har fått ett helt nytt jobb. Du vill (naturligtvis) göra ett bra jobb, men du vet inte exakt vad det är du förväntas göra. Allt är nytt och komplext. Situationen känns (naturligtvis) ganska osäker. Det känns som du famlar dig fram. Du vet inte om du gör rätt. Så du försöker fråga chefen. Men hon säger att hon önskade att du hade utrustats med en större portion nyfikenhet på det okända. Ett sådant svar kan kännas frustrerande. Men det kan kanske också kännas utmanande. Så du bestämmer dig för att anta utmaningen. Du jobbar på. Ett tag. För sedan kommer lönen. Och den är låg. Betydligt lägre än många andras. Då är utmaningen inte lika rolig längre. Då vill du veta vad det är som du gör så dåligt. För att kunna göra bättre. Gärna lika bra som de som får högre lön. Så du frågar igen. Men får till svar att man inte vill ha en sådan instrumentell inställning bland sina anställda. 

Först, så att det inte blir några missförstånd: Jag anser definitivt INTE att skolan ska fostra följsamt ”lydiga människor som är bra på att marschera i takt”. Jag tycker INTE heller att skolan ska syssla enbart med minneskunskaper. Jag tycker det är BRA att eleverna får lära sig tänka själva i skolan. Jag tycker emellertid INTE att eleverna ska behöva gissa sig till lärarens tolkning av vad självständigt tänkande kan tänkas innebära och eventuellt få låga betyg om man satsar på fel häst. Men även om detta är ett viktigt ämne i sig, är det inte detta jag tänkte skriva om (åtminstone inte den här gången). Istället vill jag ställa frågan om varför vi anser att just studenter och elever inte ska få lov att planera sina studier på samma sätt som andra människor vill planera sina jobb, genom att känna till vad som förväntas av dem.

Jag inser att min lilla uppdiktade historia ovan kan upplevas som ett krystat exempel. Men jag tycker oftast att det är belysande att jämföra hur vi behandlar elever och studenter med hur vi själva vill bli behandlade. Om jag har ett jobb vill jag naturligtvis veta vad som förväntas av mig. Det betyder inte nödvändigtvis att jag vill smita undan mitt ansvar eller göra allting så lätt för mig som möjligt. Det kan faktiskt betyda att jag vill göra ett bra jobb, men inte riktigt vet hur. Det är ju trots allt så, att ingen anställer mig enbart för att jag ska få chans att utvecklas som människa, utan det finns ALLTID någon form av förväntningar, oavsett om de är uttalade eller inte. Samma sak i utbildningssituationer. Även om läraren ger sken av en stor portion frihet och säger att man ska göra bruk av sitt förnuft för att ”kunna säga något klokt om innehållet i kurslitteraturen”, så finns det outtalade förväntningar för vad det innebär att ”säga något klokt”. Därmed finns det också en risk att lärarens föreställning om vad ”något klokt” innebär, skiljer sig från min. I vissa situationer spelar detta ingen större roll, men när det är läraren som sätter betyget – ett betyg som är viktigt för min framtid – då spelar det plötsligt väldigt stor roll. Förväntas jag verkligen sätta min framtid på spel genom att chansa?

Jag är medveten om att många inte delar min uppfattning i denna fråga, men för mig är det kristallklart: Alla har rätt att känna till vilka förväntningar som gäller. Och till skillnad från många andra, tror jag inte att detta nödvändigtvis innebär att man fostrar ”lydiga människor som är bra på att marschera i takt”. Man kan ha tydliga förväntningar och höga krav på samma gång. Till exempel: Vad är en av de första sakerna människor gör när de blir antagna till en forskarutbildning? Jo, de kollar in några avhandlingar. Varför? Jo, för att få en uppfattning om förväntningarna. Innebär detta att alla forskare är ”lydiga människor som är bra på att marschera i takt”? Nej, absolut inte. För även om förväntningarna är klara, kan uppgiften lösas på oändligt många olika sätt, med högre eller lägre kvalitet.

I några av de studier jag själv genomfört, har jag följt hur studenter hanterar komplexa uppgifter. Genom att redan från början ha en klar bild av förväntningarna kan de sätta realistiska mål, planera genomförandet, hela tiden bevaka sitt genomförande samt utvärdera sina prestationer innan de lämnar in eller visar upp vad de gjort. Hade detta varit möjligt utan tydliga förväntningar? Ja, för vissa, men inte för alla.

Vad många inte ser (eller väljer att inte se) är att man genom att inte vara tydlig med förväntningarna:

  • Sätter eleverna/studenterna i en beroendesituation till läraren. Det är läraren som vet vad som räknas/vad som är viktigt och huvudfokus hamnar på att hitta ledtrådar om detta och ”knäcka koden” (dvs. de förväntningar som finns, men som inte uttalas), istället för att fokus hamnar på lärande och kvalitet.
  • Fråntar eleverna/studenterna möjligheten att ta ansvar för sitt lärande. De kan inte lära sig sätta realistiska mål, eftersom de inte vet vad som krävs. De kan inte planera. De kan inte granska eller utvärdera sitt arbete förrän i efterhand, när läraren avlagt sin dom. Man skapar passiva elever/studenter.
  • Minskar elevernas/studenternas möjligheter att vara kreativa och nytänkande, genom att tvinga dem att ”spela säkert” utifrån de ledtrådar de lyckats hitta. Om de känner till förväntningarna kan de tänja gränserna. Vissa gör detta ändå, men det är oftast de som (av olika anledningar) känner till eller förstår förväntningarna utan att läraren kommunicerar dem. För andra hade det varit ungefär som att spela rysk roulett med betyget att försöka vara kreativa och nytänkande.

Jag menar alltså att man genom tydliga förväntningar ger alla chansen att lyckas, även de som inte känner till eller delar lärarens föreställningar om kreativitet, kvalitet eller kritiskt tänkande. Och alla ges chansen att ta ansvar för sitt lärande, istället för att vara beroende av läraren. Återigen: detta betyder inte att alla gör likadant eller att allt blir lika bra. Men det betyder att alla har fått samma möjlighet. Precis den möjlighet som alla andra människor också vill ha, nämligen att känna till vilka förväntningar som gäller, så att vi kan ta ansvar genom att planera, genomföra och granska vårt jobb – inte ”skjuta i mörkret” och hoppas på det bästa.

Så tänk gärna på detta nästa gång ni tycker att eleverna eller studenterna tjatar om vad som förväntas: Skulle du själv vilja arbeta under sådana omständigheter?

Och, kanske ännu viktigare: Kan det vara så, att vi själva (åtminstone delvis) skapar detta tjat genom att inte ge eleverna/studenterna förutsättningarna att ta ansvar för sina studier, just genom att de inte känner till förväntningarna?

 

Länk till Eddy Nehls inlägg på Skola och Samhälle: http://www.skolaochsamhalle.se/flode/skolpolitik/eddy-nehls-vagen-fram-ar-viktigare-an-malet-i-en-verklig-kunskapsskola/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s