Kunskapssyn påverkar uppfattningar om nationella prov

Nu har diskussionen blossat upp igen. Om de nationella proven. Återigen öppnas skyttegravarna. Provförespråkarna har svårt att förstå varför andra har en mer återhållsam syn på proven. De svenska nationella proven som är så bra!

Den här gången är det gymnasieminister Anna Ekström, som föreslår att proven ska bli styrande för betygen. Eller ja, hon säger att provresultaten ska ”särskilt beaktas”, men avsikten är såklart att de ska styra. För de beaktas ju redan nu, så vad skulle annars vara skillnaden?

Att proven ska styra betygen möts med glädje av vissa och med sorg av andra. Jag tänker mig att båda sidor inser att ett sådant beslut oundvikligen skulle innebära att proven även kommer att påverka undervisningen i högre grad än de gör just nu. För all erfarenhet pekar åt det hållet. Saker som testas på nationella prov får ökad uppmärksamhet i undervisningen, saker som inte testas riskerar att marginaliseras. Och ju mer styrande proven är, desto starkare är denna effekt. Detta är de flesta överens om. Vad de inte är överens om, är huruvida detta är bra eller dåligt.

Ett bekymmer i sammanhanget är att denna skillnad i uppfattning speglar en skillnad i syn på vad kunskap är och hur kunskap kan prövas. Synen på kunskap och bedömning styr våra uppfattningar, men denna syn är sällan något vi artikulerar, vilket gör det svårt att diskutera frågan om nationella prov ”på djupet”. Diskussionen stannar vid detaljer eller vissa specifika aspekter, som betygsinflation, trots att det inte alltid är dessa detaljer/aspekter vi är oense om.

 

Syn på kunskap

En person som anser att all viktig kunskap i ett ämne kan fångas av skriftliga prov är inte rädd för att proven får ett ökat inflytande, för det påverkar inte undervisningen. Undervisningen är redan i linje med provens utformning och innehåll. En person som däremot anser att proven endast kan fånga en bråkdel av all viktig kunskap i ett ämne, eftersom ämnet är så mycket mer än skriftliga prestationer på standardiserade prov, riskerar att med sorg se hur ”den realiserade läroplanen” sammanfaller med provens utformning och innehåll.

Jag har själv en bakgrund som lärare i naturvetenskapliga ämnen. Ämnen som är fyllda med spännande diskussioner om metodval och sanningsanspråk, fältstudier, laborationer, simuleringar, argumentation om samhällsfrågor med naturvetenskapligt innehåll. Vilket av detta kan fångas av nationella prov? Inte mycket, tyvärr.

Som medverkande vid utvecklingen av NO-proven för årskurs 6, har jag bidragit till att skapa uppgifter som prövar kommunikativa aspekter av naturvetenskapen, som argumentation om samhällsfrågor med naturvetenskapligt innehåll. På ett sätt var detta bra, eftersom det visade lärare att dessa kommunikativa aspekter också är en del av ämnet, även om det inte finns som en del av ”traditionell NO-undervisning”. Men eftersom uppgifterna skulle genomföras under tidspress och under standardiserade former, kunde vi inte ha med riktiga tidningsartiklar eller sökningar på internet. Istället hade vi korta texter på post-it-lappar. Vi kunde inte ha med rollspel och gruppdiskussioner. Istället hade vi skriftliga diskussioner i pratbubblor. Utformningen var nödvändig för att uppgifterna skulle fungera i det standardiserade provformatet och för att få en likvärdig bedömning. En tydlig konsekvens av detta, är att vi genom proven ”satte ribban” för den här typen av uppgifter i undervisningen. Flera elever får därmed arbeta med post-it-lappar, istället för att själva söka, granska och sammanställa information. Flera elever får diskutera på papper istället för att delta i diskussioner och rollspel. Flera elever blir bedömda på kvantitet istället för kvalitet. Vi har alltså genom provens utformning begränsat dessa elevers utbildning, så att undervisningen påminner om standardiserade prov.

 

Syn på bedömning

En annan skillnad i uppfattningar om nationella prov, beror på synen på hur kunskaper kan prövas. Själva provformatet härstammar från en idé om att den finns en sann, äkta kunskap i huvudet hos varje individ, som vi tyvärr inte kan komma åt på grund av olika brister i mätningen. Om individen emellertid kunde genomföra ett mycket stort antal prov, skulle resultatet konvergera mot det korrekta resultatet, som speglar den sanna kunskapen. Det låter fint, men stämmer dessvärre dåligt med verkligheten. I princip har därför alla i den pedagogiska branschen övergett idén om kontextlös kunskap, som ligger och skramlar i huvudet oberoende av sammanhanget. Icke desto mindre har idén om att det finns ett objektivt sätt att pröva kunskaper lett till ett format, där standardisering, ”kontextlöshet” och sekretess är centrala komponenter. Men är detta verkligen egenskaper som är önskvärda i skolan?

Standardisering innebär att alla elever får genomföra provet på samma villkor, för att man ska kunna jämföra prestationerna. Att standardisera innebär dock att skillnaderna ökar mellan elever, eftersom vissa elever presterar betydligt sämre än de hade gjort under andra omständigheter. Att inte standardisera, utan istället anpassa bedömningssituationen utifrån elevernas behov skulle innebära att man som lärare får bättre möjligheter att dra slutsatser om vad de kan göra under gynnsamma omständigheter. Man skulle kunna använda informationen för att stödja och utmana eleverna i deras ”proximala utvecklingszon”. Vilket är mest rättvist? Vi tänker oss gärna att standardisering innebär rättvisa, men rättvist för vem?

Inom provtraditionen försöker man åstadkomma en så kontextfri provsituation som möjligt. Grundtanken är att kunskaper finns lagrade på ett neutralt sätt i människors hjärnor och att dessa kunskaper kan användas i olika situationer, det vill säga att kunskaperna är oberoende av kontexten. Detta går som sagt emot resten av den didaktiska och pedagogiska forskningen, som visat att både lärande och möjligheten att använda sina kunskaper är kontextberoende. Elevens möjligheter att visa sina kunskaper beror därmed på hur man frågar, vem som frågar, när man frågar och så vidare. Det finns flera exempel på hur elever misslyckats med att visa sina kunskaper i vissa situationer (t.ex. en provsituation), men lyckats i andra. Så att man lyckas i en provsituation, betyder inte nödvändigtvis att man kan använda motsvarande kunskaper i en annan situation. En viktig slutsats av detta är att man, om man vill ha ett bra underlag för att dra slutsatser om elevernas förmåga, bör låta dem visa sina kunskaper i olika sammanhang – definitivt inte enbart i provsammanhang.

I provsammanhang kan man inte vara helt öppen med vad som ska testas. Om eleverna lär sig svaren utantill, riskerar man att mäta deras minneskapacitet snarare än deras ämneskunskaper. Men detta innebär samtidigt att vi tvingas hemlighålla vad som är viktigt att lära sig. I de flesta andra sammanhang uppfattas detta som direkt kontraproduktivt, eftersom man ju vill att eleverna ska lära sig det man undervisar dem om. Återigen: Själva provformatet inverkar negativt på den pedagogiska verksamheten. Bedömningssituationer, där förväntningarna är kända på förhand, och som är integrerade i undervisningen, lider inte av dessa begränsningar. Där riskerar inte heller eleverna att testas på kunskaper, som de inte fått någon undervisning om.

 

Avslutningsvis

Det finns mycket mer att säga om nationella prov, både vad gäller deras förtjänster och deras brister. Min förhoppning är dock att vi ska lyckas tränga förbi ilskan och detaljnivån i debatten, för att kunna diskutera mer ”på djupet”. En del i detta ”djup” är synen på kunskap och bedömning, vilken påverkar våra uppfattningar om proven. Att jag själv är emot idén om att proven i högre grad ska styra betygen, beror alltså på att jag tänker mig att en ökad påverkan på undervisningen är mer negativ än positiv. Och där den negativa påverkan handlar om att begränsa både innehållet i undervisningen och utformningen av bedömningssituationerna. Det må låta som en floskel, men jag vill att våra barn ska få en så bra utbildning som möjligt, där de får lära för livet, inte bara för proven.

Annonser

2 reaktioner på ”Kunskapssyn påverkar uppfattningar om nationella prov

  1. Problemet med en friare bedömningssyn är att det öppnar upp för subjektiva tolkningar från lärarens håll för vilken kunskapsnivå dess egna elever uppnår. Risken för kraftigt jäv uppstår, i synnerhet eftersom samma lärare befinner sig i intressekonflikt från tre håll. Det är inte lätt eller snarare omöjligt att möta elevernas svårigheter, föräldrarnas åsikter och skolledarnas intressen och förena den med en objektiv bedömningsform. För att inte tala om lärarnas olika referenssyn på vad kunskap är. Tyvärr vittnar högre utbildningar i samhället att grundskola och gymnasiet inte lyckas leverera den kvalitet som krävs för att de studenter de mottar ska inneha de mest elementära kunskaper för att klara sina studier väl. Nu är grundskolan till för alla och jag förstår att det finns en intressekonflikt mellan att möta elever med hög kapacitet jämfört med elever med lägre kapacitet. Därför kan nationella proven te sig ganska rigida i lägre åldrar. Faktum är att, precis tvärtemot vad du förespråkar, passar provformen utmärkt för att kunskapsbedöma just naturvetenskap eftersom det är systematiskt uppbyggt. De andra egenskaper som du inte tycker lyfts fram eller försvåras att bedömas i provform ger sig självt, bara om baskunskaperna finns där. I den bemärkelsen skulle det vara eftersträvansvärt att från lärarens sida använda sig av praktiska metoder för att lyfta fram den teoretiska delen av naturvetenskaperna, men det är ju ändå där naturvetenskapen till slut hamnar. I det teoretiska abstrakta symbolspråket som är systematiserat utifrån ett strikt vetenskapligt förhållningssätt. Språkvetenskap är uppbyggt på likartat sätt men där finns även utrymme för konstnärligt utrymme och andra uttrycksformer än det skriftliga. Det skulle dock vara ganska löjeväckande om en forskare inom naturvetenskaperna skulle presentera sin doktorsavhandling i videoform. Utmaningen måste vara att i lägre åldrar få elever som har svårt för naturvetenskap att uttrycka abstrakt logik. Om du vill få in andra uttrycksformer måste tyvärr mer tid trollas fram, annars riskerar undervisningen leda till en lekplats utan att de väsentliga verktygen erhålls hos de som behöver det. Jag anser att nationella proven måste få mer plats i svensk skola och vi kan definitivt inte slå oss för bröstet och säga att vi har en god tradition i detta och jag har faktiskt inte hört någon hävda det… Personligen tycker jag att vi bör titta på det tyska utbildningssystemet och utveckla det så att den sociala biten får ett större utrymme. Vi måste börja ta vara på våra barns talanger och vara stolta när de överträffar normalfördelningens snitt. Om det är som du säger att olika individer har olika förmågor måste det gå att skapa ett system där alla lyfts fram i situationer där dessa förmågor får utrymme på bästa sätt. Jag vill inte kalla det för nivågruppering utan för förmågestimulering. Tyvärr är det allt för tydligt att den skola vi presenterar idag saknar de flesta komponenter för att ta vara på både excellens och underprestation…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s