En rapport från fältet om nationella prov

Jag fick följande brev från en lärare med anledning av de senaste debattinläggen om nationella prov, som jag publicerar med hens tillstånd. Det är väl värt att läsa.

Och ett stort tack till alla som kan tänka sig att diskutera denna fråga på ett sakligt sätt!

”Hej Anders,

Jag läste ert senaste debattinlägg, och jag känner väl till ditt sätt att resonera sedan tidigare. Du anser att kunskapskraven är felaktigt konstruerade (och formulerade), och du menar att lärare inte besitter tillräckliga kunskaper i bedömningens konst. Följaktligen lyder din diagnos att dessa två problem bör åtgärdas och avhjälpas, medan du inte tror att införandet av ännu mer betygsstyrande Nationella prov skulle vara annat än – för att använda dina egna metaforer – ett placebopreparat, en pseudo-lösning eller en värktablett.

Det är lätt att hålla med dig om att bedömning är svårt. Jag har själv varit svensk- och engelsklärare på gymnasiet sedan 2001. Fortfarande kommer jag – givetvis! – inte ifrån frågor som validitet och reliabilitet. På sätt och vis har det nästan blivit än svårare idag än det var i början, på samma sätt som experten ser och hör sådant som inte nybörjaren ser och hör i vare sig det gäller ett musikstycke, en målning eller en fotbollsmatch.

Det man kanske kan fundera på är om det överhuvudtaget är realistiskt att tänka sig att vi någonsin kommer att uppnå objektiva betyg? Bedömning är sannerligen komplext. Även när vi avhandlat frågan om provens validitet och reliabilitet återstår ju själva den bedömande. Här spelar kunskap och erfarenhet en stor roll, men även andra saker spelar in:

  • Incitament rörande från omständigheter och ”systemet” vilka är många och kraftfulla.
  • Bedömarens personliga smak. Låter väldigt godtyckligt, fast hur ska vi annars förhålla oss till det faktum att exempelvis ett muntligt framfört tal kan upplevas på olika sätt till och med av professionella talskribenter och retoriker?
  • Dagsform (i verkligheten spelar detta roll, även om det skulle anses ovärdigt och ”smutsigt” i idévärlden att medge)

Så här är det: Jag är inte forskare som du, och du kan givetvis mycket mera om detta med bedömning än jag kan. Men låt mig vara lite personlig här. Till min mycket stora frustration föll det sig nämligen som så i år att jag till slut var tvungen att sätta 10 F i en samlad elevgrupp om 50 elever. Detta gällde kursen Svenska 3, och eleverna går (gick) på ett högskoleförberedande program. Det kändes helt enkelt ohört att så pass många inte skulle klara Svenska 3. Fast – och det är här som det blir intressant – det spelar ju ingen roll om det är ”ohört”. Faktum är att jag undervisat så gott jag kunnat under tre års tid och gett dem mer återkoppling även individuellt än vad jag egentligen fått betalt för i arbetstid räknat. Anledningen till att de ändå inte hann växa tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt vad gäller förmågan att hantera större textsjok eller att kunna formulera sig i skrift på ett koncist och tydligt sätt har jag givetvis funderat över väldigt mycket, både i min enskildhet och tillsammans med kolleger och rektor. Rent konkret föll samtliga elever som fick F på att de inte klarade att skriva ens ett enda PM på minst E-nivå (de hade fått tre tillfällen under kursens gång, inklusive NP). Nästan samtliga hade fått E i Svenska 2 (och de som fått D då hade haft det skriftliga som sin svaga punkt).

Att sätta så många F har inte varit det minsta roligt, då jag verkligen velat elevernas bästa. Jag har även varit deras mentor och gillat dem, och det är självklart mycket roligare med nöjda elever, föräldrar, skolledare, etc., än det är med ledsna och missnöjda sådana. Inte att underskatta känner man sig även mångdubbelt mer nöjd med sig själv och sin gärning när det går bra, än när det går mindre bra. För de flesta av eleverna var det ändå bara att acceptera utfallet, och jag hade ju varit tydlig hela vägen med vad som ändå krävs. Nu följde dock åtminstone ett par tre elevsamtal och föräldrasamtal till och med efter studenten, och då var det ju för väl att jag kunde dokumentera att jag gjort vad som åligger mig som lärare. Lyckligtvis fick jag fullt stöd från min rektor, även om detta givetvis inte heller kan vara roligt för henne. Nu ska ju hon svara för den dåliga statistiken, det ska letas orsaker – och härtill kommer att det givetvis inte är någon bra publicitet för skolan och programmet när sådant inträffar.

Men vart vill jag komma med detta? Jo, för att något kondensera detta resonemang kan man säga att jag nog kände att jag faktiskt satt med hundhuvudet i knät under de sista veckorna av terminen. Jag hade frågat – och fått – hjälp av kolleger med bedömning av dessa PM, vilket också gjorde mig trygg i att min egen inre kompass inte följde en egen nordpol. Några elevuppsatser lät vi passera med minsta möjliga marginal, men det återstod till slut tio stycken som vi inte kunde godkänna. Själv har jag landat i att det rimligen måste vara förenligt med Skolverkets intentioner och kunskapssyn att eleven åtminstone någon gång klarar att skriva ett PM utan att ha fått hjälp på vägen (med just den texten). All bedömning för lärande syftar till att utveckla och stärka eleven så att hen så småningom kan stå på egna ben och göra det som krävs.

Elefanten i rummet är dock denna: av olika skäl kan många andra svensklärare både lokalt och nationellt välja att hantera detta något pragmatiskt. Incitamenten för att ändå godkänna behöver jag inte räkna upp. Rent praktiskt kan det ta sig sådana uttryck som att lärare räknar in ”annat som eleven gjort under kursens gång”. Detta låter bra, fast i praktiken kan det innebära att:

  • eleven får kredit för sådant hen gjort tillsammans med andra när de exempelvis skrivit ett gymnasiearbete (där de fått handledning av lärare på vägen)
  • lärare låtit elever skriva hemma (varvid man inte kan veta vem som hjälpt dem hemma)

Dessa två punkter fyller inte så mycket på ett papper, fast i verkligheten kan de fylla oerhört mycket. Jag vet detta därför att jag pratar mycket med andra lärare både ”IRL” och i sociala medier. Rättssäkerheten när det gäller betygssättning av Svenska 3 sätts helt ur spel när dylika praktiker äger rum (och åtminstone den andra punkten är applicerbar även på övriga svensk -och engelskkurser). Frågan är alltså vem det är vi bedömer och sätter betyg på – är det eleven, eller är det elevens nätverk?

När ändå bägge punkterna ovan förekommer flitigt i verkligheten kan man känna sig upprörd. För inte finns det några egentliga spärrar eller kontrollstationer i systemet. Det finns ingen som på systematisk nivå granskar eller ställer några motfrågor. Det finns ingen chef som gör det (kom ihåg ”incitamenten”), och ämneslag har splittrats när frågor kollegor emellan som upplevts komma lite för nära. Det är nog rätt vanligt att de riktigt skarpa frågorna först gör sig anmälda i de skarpa lägena. Vi bör komma ihåg att de skarpa lägena dessutom gärna uppstår när arbetsbelastningen är som tyngst, eleverna som mest desperata, och orken börjar truta.

Det som ändå utmärker svenskan och engelskan är att vi har NP. Vilken roll spelar NP i nuläget? Ja, som lärare i svenska och engelska är de viktiga för att vi får hjälp med kalibreringen. Hur tillförlitliga de är i andra ämnen med avseende till reliabilitet och validitet vet jag inte, men i ”mina” ämnen är de oumbärliga. Att det sammanvägda provbetyget sedan räknas ut enligt ett annat betygssystem än det vanliga utgör ett pedagogiskt – och obegripligt – problem. Men annars är de mestadels bra. Som vägledande vid betygsättning väger de ändå relativt lätt.

Och det är väl här som det kan finnas en poäng med externa prov som kan kompensera för alla kompensatoriska pragmatiska praktiker och orättfärdiga incitament.

För egen del inbillar jag mig inte att externa bedömningar i sig är ”bättre” eller ”sannare”. Som motvikt till allt det andra kan jag ändå tänka mig att de behövs. I andra länder har de examen (exempelvis i Danmark). Somliga vill göra gällande att examen skulle beröva lärarkåren något av sin självständighet och yrkesstolthet, men det kan jag inte hålla med om. Tvärtom får den enskilde lärarens bedömning och betyg tyngd när de backas upp av extern aktör (som dessutom är ”opersonlig” och bortom räckvidd för såväl elev som föräldrar för vidare förhandlingar).

Med tanke på vilka enorma växlar det dras på betygen som biljett åt inträde till studier på högskolan och universitet vore det självklart rimligt att rättssäkerheten får vara i högsätet. Vad du föreslår tror jag mig ha förstått, och dina argument mot externt rättade NP är inte svåra att förstå. Jag känner stor sympati för hur du tänker. Låt mig trots detta säga att det åtminstone för mig är svårt att se hur dina humanistiskt grundade argument skulle bita på verkligheten som den ser ut idag. Incitamenten till att öka graden av intern kalibrering inom lärarkåren till och med inom samma stad – eller inom samma skola i många fall – saknar erforderlig kraft.

Som jag ser det handlar det alltså inte ”enbart” om att skriva om kunskapskraven och/eller att vidareutbilda samtliga lärare i bedömning och betyg. Jag tycker inte att kunskapskraven är helt fel i ”mina” ämnen, och att det delvis har gått vilda västern i betygssättningen beror inte på att lärare är storskaligt okunniga. Läraren är suverän och agerar i enlighet med de bästa av avsikter så som hen upplever dem. Lite mer fyrkantighet skulle dock behövas. Som hela systemet är konstruerat idag tillskrivs läraren näst intill ädla karaktärsdrag, och det håller inte.

Slutligen, en reflektion som du helt säkert gjort dig också. I vår strävan att göra utbildningssystemet så rättssäkert som möjligt kanske vi kan passa på och ta efter Danmark i åtminstone något avseende (även om inte vi tänker införa regelrätta examina här som de har?). Som du säkert känner till har åtminstone Syddansk Universitet infört en bredare kvotering, så att en del studenter nu kan komma in via inträdesprov. Att införa inträdesprov till högskolan är ju ingen ny tanke för oss heller, men på SU har de alltså gått från tanke till handling nu, och vad jag förstår har det fallit väl ut. Det går att läsa om det här: http://jyllands-posten.dk/indland/ECE9253157/universitet-indfoerer-adgangsproeve-til-59-uddannelser/

Ja, jag får nog stanna här. Ska man skriva uttömmande om detta får man sätta i gång och skriva en bok – eller flera. Jag inbillar mig dock att ni som befinner er i elfenbenstornet gärna kan vara gynnade av rapporter från fältet, och detta är om något en sådan rapport.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s