Fahrenheit 451

Jag läser science fiction klassikern Fahrenheit 451 och häpnas över hur aktuell den är. Romanen, som är skriven av Ray Bradbury och publicerad 1953, utspelar sig i en tid då böcker är förbjudna, eftersom de bara gör folk förvirrade och olyckliga. Därför eldas de upp (titeln anspelar på temperaturen då papper börja brinna), vilket görs av brandmännen, eftersom de inte längre behövs när alla hus är brandsäkra. Istället för böcker, serveras människorna tidsfördriv som är snabbt och ytligt. I skolan får barnen lära sig lösryckta fakta, men inte att tänka själva. Extra spännande är att förbudet mot böcker och att tänka för mycket inte införts av något totalitärt styre, utan demokratiskt av en följd av en allmän opinion.

Det är verkligen inte svårt att hitta paralleller med den värld som beskrivs i boken och dagens situation, speciellt inte när det gäller oviljan att se komplexiteten i världen. Att aktivt välja det enkla och okomplicerade, trots att man (kanske) innerst inne vet att det inte är sant. Jag tänker till exempel på magasinet Filters recension av boken ”Omgiven av idioter”. Boken är fullständigt ovetenskaplig och ger en enkel bild av hur människor kan kategoriseras enligt ett enkelt system, representerat av fyra färger. Kan någon verkligen tro att det är så enkelt? Har vi träffat några människor som är så endimensionella? Troligen inte. Ändå vill vi så gärna tro på denna enkla bild, att vi aktivt väljer att bortse från att den förmodligen är falsk. Motsvarande exempel finns vid granskning av medier, som uppger sig ha kontakt med andar och avlidna personer. När de avslöjas som bluffmakare blir vi arga på de som gjorde granskningen, men inte på de som lurade oss. För vi vill så gärna tro. Som Eddy Nehls skriver på sin blogg (http://flyktlinjer.blogspot.com/), har vi skapat ett utbrett förakt mot kunskap, vilket hotar demokratin, som trots allt bygger på att vi vet vad vi röstar på/för.

Precis samma mönster kan man se i diskussionen om skolan. Bakgrunden till hur elever presterar i skolan är en mycket komplex materia, som beror på många olika faktorer. Det finns därför inga enkla lösningar som gör att elever lär sig mer och bättre i skolan. Elever är dessutom olika och tenderar att reagera olika på de förändringar vi gör i skolan. Men det orkar vi inte tänka på. Vi vill ha snabba lösningar. Vissa (icke namngivna) professorer i nationalekonomi och språk har till exempel hittat en lösning. Den är grovt förenklad, saknar stöd i forskning och är troligen falsk, men vad spelar det för roll? En (icke namngiven) högstadielärare, skribent och skoldebattör, basunerar regelbundet ut det vi vill höra, så vi lyssnar och håller med, oavsett om det han säger saknar vetenskaplig underbyggnad, är starkt förvrängt eller går emot demokratiska principer. Och vi lyssnar inte om någon säger emot, för det är alldeles för tråkigt och jobbigt och stämmer kanske inte med vår egen övertygelse.

En (icke namngiven) professor i nationalekonomi hävdar att ”pedagogerna” (= vi som sysslar med utbildningsvetenskaplig forskning, eller ”landsförrädarna” enligt en [icke namngiven] bloggande privatperson, som inte skriver om den kommun där han jobbar) tiger ihjäl kritiken, samtidigt som i princip alla ”pedagoger” blir konsekvent refuserade av våra stora dagstidningar när de försöker svara på icke namngivna debattörers inlägg. Det är alltså i stor utsträckning medierna, som hjälper till att styra opinionsbildningen. En (icke namngiven) högstadielärare, skribent och skoldebattör, följs dessutom av en rejäl skara minioner, som effektivt tystar de som försöker säga emot på sociala medier. När jag hamnade i dispyt med vederbörande fick jag tillfälligt stänga ner mitt twitterkonto, för att slippa alla aggressiva inlägg från denna persons följare (av vilka en ansenlig andel är lärare och skolledare). Min arbetsgivare fick även ta emot krav på att lämna ut min personliga e-postkorrespondens, i de fall där denna icke namngivna persons namn omnämndes. Det är kanske orättvist, men jag kunde inte låta bli att tänka på att det var precis så Stasi och KGB gjorde en gång i tiden, dvs. lämnade ett litet tecken på att man var under uppsikt, för att man skulle ”hålla sig i skinnet”. ”Pedagogerna” hindras således från att komma till tals via dagspressen, och tystas effektivt när de försöker komma fram via sociala medier. Det är således ingen slump att en av de starkaste rösterna i twitterflödet just nu är ”Det pedagogiska etablissemanget” – dvs. ett ANONYMT twitterkonto, som vågar kritisera dessa här icke namngivna skoldebattörer!

Så det var inte utan att jag blev lite nervös häromdagen, när brandlarmet ringde och brandbilarna dök upp utanför min arbetsplats. Jag tänkte: ”Nu kommer de fan och eldar upp mina böcker!”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s