Gör dig inte dummare än vad du är!

I dessa dagar, när folk med sådan iver propagerar för mer faktakunskaper i skolan, kan det vara befriande att fundera lite kring andra kunskapsformer, som den mest svårfångade av dem alla: förtrogenhetskunskapen.

Själv fick jag anledning att fundera över detta under förra helgen, då jag deltog på en kurs för att ta jägarexamen (För er som känner att ni blir upprörda över detta och inte vill läsa vidare, kan jag meddela att jag inte gör detta för att få skjuta djur, utan för att lagligt kunna ta över några av de jaktvapen som min far lämnat efter sig).

Kursen var spännande på flera sätt, inte minst eftersom jag i tankarna kastades tillbaka till min uppväxt. Jag är nämligen en form av transperson, men inte för att jag är ”född i fel kropp”, utan för att min kropp är född i fel miljö. Man kan väl förenklat säga att jag är uppvuxen i arbetarmiljö, där det fanns vissa förväntningar på pojkar, som min kropp inte riktigt förmådde infria. Som pojke förväntades man till exempel följa med och fiska (trots att jag inte hade hjärta att ha ihjäl fiskarna), mecka med cyklar och motorfordon (trots att jag avskydde att få olja på fingrarna) eller spela fotboll (trots att jag varken hade lag- eller bollkänsla). Min kropp passade däremot utmärkt invid farmors bokhylla med tillgång till diverse illustrerade uppslagsverk.

I de fall då släktingar och vänner – naturligtvis i all välmening – tog med mig till traditionellt manliga aktiviteter, slutade det oftast med viss irritation från männens sida, eftersom jag aldrig riktigt förstod vad som förväntades av mig. Jag kan därför inte räkna alla gånger jag fått höra att jag inte ska ”göra mig inte dummare än vad jag är”. För ingen kunde föreställa sig att en pojke kunde vara så obegåvad, att han inte begrep dessa enkla saker – men jo, precis så illa var det.

Och precis så illa är det ibland fortfarande, som nu när jag i vuxen ålder försöker gå en jägarutbildning. För till skillnad från många andra som går en sådan utbildning, saknar jag fortfarande kunskap om hur man förväntas bete sig. Precis som när jag var liten, märker jag hur män kan bli irriterade för att jag inte omedelbart begriper vad de menar. De tror att jag gör mig till. Men i själva verket saknar jag alltså den förtrogenhetskunskap, som krävs för aktivt deltagande i traditionellt manliga aktiviteter.

I det här fallet hade jag alltså inga problem med att lära mig: (a) fakta om djur, natur, jaktlagar m.m., (b) färdigheter i att hantera vapen eller (c) förstå begrepp och samband som har med jakt att göra. Däremot hade jag svårt att fånga upp outtalade budskap om hur man ska bete sig. Så frågan är: Hur mycket nytta har jag av mina andra kunskaper, om jag inte vet hur man smälter in och blir en del av (jägar-)gemenskapen?

Under min forskarutbildning fascinerades jag av Jean Lave och Etienne Wengers beskrivningar av lärande genom deltagande. Dessa forskare beskriver hur människor i olika sociala sammanhang (alltifrån skräddare i Afrika till anonyma alkoholister i USA) får lov att ta plats i gemenskapen, men i början bara som perifera deltagare. Efter hand som de socialiseras in i hur man tänker, talar och agerar i just denna gemenskap, kan de få en allt mer central roll. De blir en i gänget helt enkelt – och utan någon formell utbildning, bara genom att hänga på de andra och göra som de gör.

Vissa har föreslagit att detta sätt att lära sig är naturligt för människor, medan formell utbildning är mer onaturligt, varför fler utbildningar borde bygga på ett mästar-lärling-förhållande, snarare än att sitta vid skolbänken (jämför t.ex. den ständigt återkommande diskussionen om att lärarstudenter lär sig yrket under den verksamhetsförlagda utbildningen, men inte den campusförlagda). Samtidigt är det förstås besvärligt om människor bara tar över sätt att tänka och göra, utan att ha redskap för att tänka själva eller tänka annorlunda. Studier har till exempel visat att längre VFU inom lärarutbildningen, kan göra studenterna mindre benägna att reflektera över och förändra sin egen undervisningspraktik! Så de flesta tänker sig nog trots allt att en kombination är bästa lösningen. Vid tandläkarutbildningen i Malmö, där jag spenderat en hel del tid, upplever jag till exempel att man lyckas ganska väl med att balansera teoretiska studier med att låta studenterna bli förtrogna med sin yrkesroll. Vissa lärarutbildningar tycks däremot vara mer kluvna, genom att yrkesrollen och de teoretiska studierna hålls isär på VFU respektive campusförlagda studier. Kanske hade en bättre integrering gynnat ett mer reflekterat förhållningssätt till sina förtrogenhetskunskaper?

En spännande fråga är också hur man skulle kunna arbeta med förtrogenhetskunskap i skolan, utöver att eleverna socialiseras till att bli just elever. Min första tanke när jag läste Lave och Wenger, var att (eftersom jag undervisat i naturvetenskapliga ämnen) låta eleverna träda in i den naturvetenskapliga gemenskapen. Man skulle kunna låta dem ta på sig vita rockar när de gick in i klassrummet och lära dem tänka och agera som naturvetare. Å andra sidan är det inte alla elever som vill bli naturvetare, speciellt inte med de märkliga bilder av naturvetenskapliga forskare som återfinns i populärkulturen (t.ex. virriga – manliga – professorer, som bryr sig mer om sina provrör än allt annat i världen). Tanken är väl kanske inte heller att eleverna i grundskolan ska bli renodlade naturvetare, utan snarare medborgare med någon form av naturvetenskaplig allmänbildning. Medborgare som kan använda de kunskaper som naturvetenskapen tillhandahåller, för att ta underbyggda beslut i stora frågor om energiförsörjning och miljö, men också frågor om livsstil, hälsa och återvinning i vardagen.

Men vilken roll spelar förtrogenhetskunskapen i ett sådant sammanhang? Kan man socialiseras in i rollen som klok samhällsmedborgare? Jag vet inte svaret på den frågan, men jag tänker på mina egna kunskaper om jakt och vapen och att jag kanske inte har så stor nytta av mina faktakunskaper eller mina färdigheter, ifall jag inte samtidigt vet hur jag ska använda dem i ett funktionellt sammanhang tillsammans med andra människor. Jag kan jaga, men jag är ingen jägare. Så hur får vi elever att inte bara vara kunniga elever, som kan prestera bra på uppgifter och prov i skolan, utan också bli förtrogna med rollen som samhällsmedborgare, vilka förmår använda sina kunskaper på ett klokt sätt även i andra sammanhang?

 

(se även https://www.skolaochsamhalle.se/flode/skola/skuggan-fredrik-hakansson-det-sista-fet/)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s