Vem tar ansvar för likvärdigheten?

Det har varit mycket prat om de nya allmänna råden för betygsättning de senaste veckorna. Ett tema har varit att Skolverket varnar för att dela upp betygsättningen i smådelar, till exempel genom ”detaljerade bedömningsmatriser med uppdelade meningar eller delar från kunskapskraven” (sid. 19). Detta är rimligt, eftersom betygsättning är en sammanvägning, vilken inte gynnas av ett fokus på smådetaljer (jfr förra veckans inlägg).

Formuleringen har emellertid misstolkats, som en allmän rekommendation om att inte använda matriser överhuvudtaget. Man måste dock se skillnad på kunskapskraven i matrisformat och bedömningsmatriser, där det förstnämnda borde kallas BETYGS-matriser, eftersom de är till för betygsättning, medan en BEDÖMNINGS-matris används för att bedöma enskilda elevprestationer. Skolverket gör dock ingen sådan distinktion, utan benämner alla former av matriser för bedömningsmatriser, vilket är olyckligt.

Så för att tydliggöra: Detaljerade BETYGS-matriser gynnar inte nödvändigtvis sammanvägning av flera elevprestationer till ett helhetsomdöme. Det kan därför vara läge att använda kunskapskraven i sin helhet vid betygsättningen. Däremot får man gärna, om man finner detta användbart, använda BEDÖMNINGS-matriser vid bedömning av enskilda elevprestationer (där bedömningen behöver vara fingraderad). Och omvänt, om man inte finner det användbart, så slipper man. Detta är ingenting som Skolverket lägger sig i.

En annan central diskussionspunkt har varit upplevelsen att Skolverket i och med de nya allmänna råden lämnat tillbaks en del av förtroendet till lärarkåren. Jag vet inte i vilken utsträckning detta stämmer, eftersom regleringen egentligen inte förändrats. Däremot har man vid framtagningen av de allmänna råden utgått från observerade svårigheter kring bedömning och betygsättning, för att försöka rätta till ett antal missuppfattningar. Råden visar dessutom vilket friutrymme som finns i relation till bedömning och betygsättning, samt i vilka situationer det faktiskt är läraren som har sista ordet. Råden ligger således närmare praktiken, så som den ser ut idag, vilket kan vara en viktig anledning till att de mottagits relativt väl.

Råden lyfter alltså fram ett professionellt friutrymme, men ett sådant friutrymme innebär också ett ansvar – något som diskuterats i betydligt mindre omfattning. Betygsättningen är ju trots allt en kraftfull myndighetsutövning med reell påverkan på elevers livschanser. Den borde därför rimligen vara föremål för en rigorös kvalitetskontroll, men så ser det ju vanligen inte ut. Tvärtom genomförs betygsättningen oftast av enskilda lärare, inte sällan någon som helst insyn från kollegor eller skolledare, och som elev har man i princip ingen möjlighet att få ett betyg omprövat, om man upplever det som felaktigt.

Jag vet att folk reagerar olika på detta med möjligheten att ompröva betyg och ja, jag inser också att det skulle vara ohållbart om elever (åtminstone på alltför lösa grunder) skulle kunna begära omprövning av sina betyg. Men som vanligt är detta inte bara svart eller vitt. Jag kan därför inte låta bli att uppröras av folk, vilka lättvindigt viftar bort elevers önskemål om ökad rättssäkerhet i betygsättningen som allmän pjoskighet. Kanske är jag präglad av att jag, som just forskare om bedömning och betygsättning, har fått mig ett antal berättelser till livs (inte sällan från vuxna människor), vilka handlar om starka känslor av orättvisa och förnedring, kopplade till upplevelsen av felaktigt satta betyg. Och då pratar vi om betyg som sattes för decennier sedan!

Forskning om betygsättning ger dessutom dessa människor delvis rätt. Både svenska och utländska studier har konsekvent, och under mycket lång tid, visat dels att betygsättningen oftast är långt ifrån likvärdig, dels att många lärare tenderar att väga in andra faktorer än elevers kunskaper i betygen. Att andra faktorer vägs in i betygen beror naturligtvis inte på allmän illvillighet eller slarv från lärarnas sida, utan främst på att  lärarna har svårt att sätta låga betyg på elever som verkligen har ansträngt sig. Det handlar således om ett etiskt övervägande, där man vill skydda elever, som man vet skulle påverkas negativt av att få låga betyg. Att andra faktorer vägs in i betygen beror också på att lärare är människor, och människor kan (omedvetet) påverkas av en mängd olika faktorer. Vi uppskattar intuitivt vissa människor, men inte andra, och inte minst elevers utseende är en faktor som visat sig kunna påverka betygsättningen i relativt hög grad.

Ovanstående pekar på att betygsättning är en mycket komplex process, som är svår att genomföra på ett objektivt och neutralt sätt. Men detta innebär inte nödvändigtvis att man bör resignera och göra som man vill, med hänvisning till att det ändå aldrig blir perfekt. Man kan också – som yrkeskår – anta utmaningen och försöka hitta strategier för att genomföra processen så bra som möjligt, trots svårigheterna (och medan statsmakterna envist, men fruktlöst, biter sig fast i de nationella proven som enda lösningen på problemet). Och här finns onekligen viss utvecklingspotential, för när det gäller betygsättning finns nästan inga som helst riktlinjer för hur man kan komma till rätta med olika felkällor eller göra betygsättningen mer rättssäker. Vissa individer, grupper, skolor, etc. har säkert hittat goda strategier, men bara det faktum att dessa strategier skiljer sig åt mellan individer, grupper, skolor, etc., gynnar naturligtvis inte en (nationellt) likvärdig betygsättning.

Jag undrar därför om det inte vore rimligt att lärarkåren (i likhet med många andra yrkesgrupper), till exempel genom fackförbunden eller andra intresseorganisationer, formulerade någon form av gemensamma riktlinjer för att kvalitetssäkra betygsättningen, baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag är medveten om att det är ett uttjatat exempel, men när jag går till läkaren, förväntar jag mig faktiskt att hen ger mig en behandling, som utgår från beprövade metoder, inte utifrån personliga preferenser – vilket forskningen visar har ett extremt stort inflytande över lärares betygsättning. Och jag kan faktiskt inte förstå varför det ska finnas en skillnad mellan lärare och andra yrkesgrupper när det gäller just betygsättningen.

När det gäller undervisning är det helt klart annorlunda, för det går inte att formulera några tydliga riktlinjer för hur man på bästa sätt ska undervisa olika kunskaper och kunskapsformer för olika elever i olika sammanhang och under olika förutsättningar. Men betygsättning är inte som undervisning, utan det finns faktiskt olika sätt att sätta betyg, som ger olika förutsättningar för betygens reliabilitet och validitet. Och jag ser helt enkelt inte rimligheten i att enskilda lärare ska få behålla sina personliga preferenser, när det sker på bekostnad av att betygsättningen inte blir rimligt likvärdig. Ett professionellt friutrymme innebär inte nödvändigtvis ett personligt friutrymme!

Annonser

En reaktion på ”Vem tar ansvar för likvärdigheten?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s