Har du rätt ”mattityd”?

När jag började läsa Arne Engströms inlägg på Skola och samhälle [länk], blev jag först väldigt glad. Jag blev glad över att någon intresserade sig för att vilja hjälpa elever som är svagpresterande i matematik, snarare än att gnissla över elevernas dåliga/försämrade matematikkunskaper (som om eleverna vore dåliga i matematik med flit). Men när det sedan svängde över till att handla om någon form av allmän teoretisk svagbegåvning, tyckte jag att det fattades en dimension. Det som inte diskuterades var de elever som inte alls lider av någon allmän ”svag teoretisk begåvning”, men som ändå misslyckas i matematik.

När jag jobbade på det som nu är Malmö universitet, genomfördes ett antal studier om just undervisning i matematik. I en av dessa studier, var jag ute och intervjuade gymnasieelever om deras upplevelser, dels av sig själva som lärande individer i matematik, dels om den undervisning de tog del av. Det som var oerhört slående, och som förbluffade mig mest, var mängden av elever, som var högpresterande i samtliga ämnen, utom just matematik. Jag hade visserligen upplevt detta själv som lärare, men inte förstått hur utbrett fenomenet var. I intervjuerna förklarade eleverna situationen med att de inte var matematikbegåvade och att det därför inte var något att göra åt. De fick väl leva med dåliga betyg i matematik, helt enkelt. Det finns ju trots allt värre genetiska defekter än att sakna en matematik-gen eller två.

Men kan det verkligen vara så, att vissa människor är genetiskt utrustade för att klara av skolmatematiken, medan andra inte är det? Å ena sidan är det naturligtvis inte orimligt att vi har någon form av anlag för exempelvis mönster- eller mängdseende, på samma sätt som vi tycks vara genetiskt förberedda på att använda språk. Å andra sidan kan ju faktiskt de flesta lära sig språk väldigt bra, så funktionen av eventuella matematik-gener verkar snarare vara att lägga hinder i vägen, än bistå oss i matematiklärandet. Huvuddelen av skolmatematiken är ju inte heller så pass avancerad, att det känns rimligt att några genetiska spärrar förhindrar de flesta människor från att lära sig det som krävs. Speciellt inte när ett av neurovetenskapens mantran är att den mänskliga hjärnan är ytterst flexibel och kan anpassa sig, beroende på vad vi utsätter den för.

Vissa forskare, som Jo Boaler [länk], menar därför att en stor del av svårigheten ligger just i att eleverna tänker sig att de är genetisk förutbestämda att misslyckas i matematik. Matematik är något man ÄR bra på, inte något man BLIR bra på. Om man därför haft oturen att inte vara bra på matematik från början, finns det inte någon poäng med att anstränga sig för att bli bättre – det är ju ändå dömt att misslyckas (jfr tidigare inlägg om elevers undvikandestrategier). Dessvärre tycks denna uppfattning dessutom i viss mån förstärkas av undervisningen i matematik, till exempel genom att fokusera mer på snabbhet och korrekta svar än på olika lösningsstrategier. Elever behöver lära sig att det lönar sig att anstränga sig i matematik, men inte nödvändigtvis genom att räkna sida upp och sida ner med likartade tal, utan genom att tänka efter mer (dvs. föra matematiska resonemang). Genom att undervisa på vissa sätt, tycks vi alltså bidra till att bibehålla elevernas uppfattning om att matematik endast är till för vissa (genetiskt) utvalda.

Frågan är därför om det finns något ”vaccin”, det vill säga en undervisning som leder eleverna bort från uppfattningen om att de inte är förmögna att lära sig matematik, mot en mer konstruktiv uppfattning. Studien av Boaler, som länkas till ovan, visar på ett exempel, där man lyckats påverka elevernas uppfattningar om hur man lär i matematik och samtidigt höjt deras prestationer. ”Problemet”, om man ska uttrycka det så, är att man åstadkommer förändringen genom att eleverna genomför ett antal utbildningsmoduler online. Detta har blivit vanligt i studier där man studerar diverse psykologiska egenskaper, som ”mindset” och ”grit”, bland annat eftersom man vill ha kontroll över vilka elever som genomför modulerna och kunna göra statistiska jämförelser. Huruvida upplägget skulle fungera i ett autentiskt klassrum, och tillsammans med andra elever, studeras därför oftast inte. Det är också olika, huruvida man väljer att göra mätningar av eventuella effekter på längre sikt. Inte sällan nöjer man sig med att mäta påverkan i direkt anslutning till genomförandet av modulerna. Det finns således en risk att effekterna är begränsade till dessa specifika omständigheter (dvs. enskilda individer vid en dator), utan att kunna generaliseras till vanlig undervisning.

Andreia Balan, som jag varit handledare för, gjorde däremot ett försök att åstadkomma en förändring i hur elever såg på lärande i matematik, genom att arbeta systematiskt med exempelvis kamratbedömning. Genom att – i grupp – granska och diskutera andra gruppers förslag på lösningar, rörde man sig bort från idéer, som att det bara finns ett enda sätt att lösa en uppgift eller att det bara är vissa utvalda som kan lära sig matematik. Studien lyckades få eleverna att förändra sina uppfattningar om vad det innebär att lära sig matematik, och de blev dessutom bättre på matematisk problemlösning. Men det tog tid. Det krävdes nästan ett helt läsår innan man kunde se en märkbar förändring, mot ett mer konstruktivt förhållningssätt, bland eleverna!

Det finns alltså sätt att arbeta, för att göra eleverna mer mottagliga för att lära sig matematik. Andreias studie genomfördes dock för ett antal år sedan, så jag är nyfiken på vad som hänt sedan dess. Finns det till exempel:

  • En utbredd medvetenhet bland svenska matematiklärare, om att elevernas ”mattityder” är ett potentiellt hinder för framgångsrikt lärande i matematik och därmed något man borde arbeta aktivt med?
  • Gott om idéer kring hur undervisningen kan utformas, för att bättre stödja en förändring av elevernas uppfattningar? Eller ligger fokus främst på att stötta enskilda delar, som taluppfattning eller geometri?
  • Med som ett centralt moment inom våra lärarutbildningar och inom fortbildningssatsningar, som lärarlyftet i matematik? Eller är det något man måste lära sig mer om på egen hand?

Jag känner i alla fall att detta är något jag absolut vill veta mer om!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s