”Alignment” eller ”hidden curriculum”

Jag kan nog erkänna att vid tillfälle ha yttrat något i stil med att det är lätt att hitta skolor som påstår sig jobba med formativ bedömning (numera ”formativ undervisning”), men desto svårare att hitta skolor som faktiskt gör det. Huruvida detta är en generaliserbar observation kan man inte veta, eftersom det inte finns några undersökningar om hur våra skolors bedömningspraktik faktiskt ser ut.

För ett tag sedan besökte jag emellertid en skola, som alldeles uppenbart arbetade med formativ bedömning (och dito undervisning). Det mest slående var hur läraren tydliggjorde vad det var eleverna förväntades lära sig, genom systematisk träning i klassrummet. Elevernas arbete bedömdes kontinuerligt, återkoppling gavs och eleverna fortsatte öva och bli bättre och bättre. Den summativa bedömningen inriktades sedan mot just det som eleverna övat på, så att både lärare och elever fick en bekräftelse på att eleverna behärskade det som undervisningen syftade till att de skulle lära sig. Det behöver knappt tilläggas att resultaten var mycket goda, trots att det handlar om en skola i ”ett socioekonomiskt utsatt område”.

Varför är detta uppseendeväckande? Jo, för att det finns en tydlig ”alignment” i undervisningen och bedömningen. Man undervisar om det man vill att eleverna ska lära sig, låter dem öva tills de behärskar detta och kontrollerar sedan i vilken utsträckning man lyckats med undervisningen. Upplägget är det normala i undervisningssituationer utanför skolan. Vill man att barn, ungdomar eller vuxna ska lära sig spela fotboll, spela schack, skjuta hagelgevär eller laga italiensk mat, så är det naturligtvis detta man övar på. I den mån det finns summativa bedömningar (som matcher, uppvisningar, matlagning till riktiga gäster), så har de samma innehåll som undervisningen. Inga konstigheter.

Problemen uppstår när vi undervisar om en sak, men bedömer något annat. Varför skulle man göra så, undrar säkert någon som tycker att detta är en självklarhet. Den vanligaste anledningen är att läraren visserligen undervisar om ämnesinnehållet, men vill att eleverna (dessutom) ska lära sig något annat (s.k. ”hidden curriculum”). I skolan kan detta dolda innehåll gå under beteckningen ”förståelse”, vilket innebär att läraren undervisar om fakta- och begreppskunskaper, medan eleverna parallellt förväntas utveckla en förmåga att generalisera sina kunskaper till nya situationer. Detta yttrar sig genom att undervisningen är fakta- och begreppsorienterad, medan prov och bedömningssituationer innehåller svårare uppgifter, som eleverna inte fått öva på. Genom att kunna lösa dessa uppgifter, visar de sin ”förståelse”.

Motsvarigheten i högre utbildning kallas ofta något i stil med ”kritiskt tänkande”, men fenomenet yttrar sig på samma sätt. Läraren undervisar om kursinnehållet, men tentamen innehåller (förutom de ”enkla uppgifterna”) även andra uppgifter, som studenterna inte getts möjlighet att öva på. Om de klarar dessa uppgifter, trots att de inte blivit undervisade om detta, visar studenterna att de har ”kritiskt tänkande”.

Eftersom det tycks vara så pass vanligt att undervisa om en sak, men bedöma något annat, är det egentligen inte så märkligt att formativ bedömning i många fall visat sig ge kraftfulla effekter för just lågpresterande elever och studenter. I grunden handlar det nämligen ofta om att dessa elever/studenter inte lyckas läsa av lärarens förväntningar mellan raderna. Om man däremot är tydlig med förväntningarna, låter dem öva, få återkoppling och öva igen; då är det många fler som kan lyckas i skolan. Tyvärr finns det emellertid en utbredd uppfattning om att detta sätt att undervisa är en form av fusk. Genom att hjälpa eleverna/studenterna för mycket, fråntar man dem möjligheten att ”lära på djupet” eller ”utveckla äkta förståelse”. Stödjande undervisning anses per automatik innebära ett instrumentellt och dåligt lärande, vilket dessa personer alltså måste utmana genom att undervisa om en sak, men hemlighålla vad man egentligen tycker är viktigt. På så sätt kan man ”sålla agnarna från vetet” på prov och tentamina.

Personligen tycker jag att detta är ett svek mot elever och studenter, som misslyckas utan att ha getts ordentliga förutsättningar att lära sig det som de testas mot. Detta är alltså inte god undervisning. God undervisning handlar om att stödja eleverna på bästa sätt, vilket inte nödvändigtvis innebär att man reducerar komplexiteten i ämnesinnehållet [läs mer här].

Något jag också finner märkligt är att många av de som starkt argumenterar mot ”alignment”, är just personer som till vardags är väl bekanta med analyser av makt (vet inte om detta heller är generaliserbart, men många är män som är disputerade inom human- och samhällsvetenskaper, som sociologi, pedagogik och etnologi). Att man som lärare håller inne med förväntningarna, innebär ju att man gör studenterna beroende av läraren. Studenterna berövas därvid möjligheten att själva ta ansvar för sitt lärande (t.ex. genom att öva och självbedöma), utan tvingas istället försöka lista ut vad läraren egentligen vill att de lär sig. Det handlar alltså om en undervisning som ger all makt åt läraren.

Jag är naturligtvis medveten om motargumentet, det vill säga att man istället tvingar studenterna att söka egna vägar – att bli självständiga och kritiska. Problemet är att argumentet inte håller i praktiken, eftersom det ändå är läraren som sätter betyget. Läraren är den som sitter inne med kriterierna och läraren kommer att belöna de studenter som visar sig vara självständiga och kritiska på det sätt som hen förväntat sig, medan de studenter som är självständiga och kritiska på andra sätt kommer att misslyckas. Man kan nämligen inte, hur gärna man än vill, vara helt fri från förväntningar och värderingar – såvida man inte tillämpar total relativism och tycker att allt är okej, vilket inte är särskilt vanligt. Som student, vars fortsatta liv hänger på att man klarar sin utbildning, är man kanske inte så road av att chansa på om man är självständig och kritisk på rätt sätt. Säkrare är att försöka lista ut vad läraren egentligen vill ha, även om man tvingas offra sina egna idéer.

Så sammantaget önskar jag att skolan och högskolan i vissa avseende kunde bli mer som andra ställen som sysslar med lärande, just genom att ge elever/studenter en ärlig chans att utveckla de kunskaper och förmågor som vi sedan testar dem på. Och att det ska vara gott nog att de lär sig det som vi undervisar dem om, utan att detta ska ses som ”instrumentellt lärande”. De får naturligtvis lära sig mer än detta, men då kan vi väl vara öppna med vad vi förväntar oss, så att alla har samma chans?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s