Var går gränsen för indoktrinering?

Läste för ett tag sedan en text av Lena Hansson, forskare i naturvetenskapernas didaktik på Högskolan Kristianstad, om vad som kan räknas som indoktrinering i skolan [länk]. Hon skriver att man en gång i tiden inte gjorde någon skillnad mellan utbildning och indoktrinering, utan att de negativa konnotationerna i förhållande till det sistnämnda tillkommit i senare tid. Framför allt handlar dock texten om kriterier för vad som ska räknas som indoktrinering. Måste läraren till exempel medvetet försöka vilseleda eleverna? För i så fall räknas inte omedveten indoktrinering, som när läraren själv är bärare av den övertygelse som överförs till eleverna (och därmed inte anser sig vilseleda). Man kan således tänka sig en situation där utomstående skulle kalla det indoktrinering, medan läraren är övertygad om att hen gör ett bra jobb. Som lärare i Sverige är man kanske övertygad om att man gör ett bra jobb, när man försöker få eleverna att omfatta demokratiska värderingar. En utomstående betraktare från ett land med annat styrelseskick, skulle däremot måhända anse att vi sysslar med indoktrinering.

Ett annat sätt att dra gränsen för indoktrinering, är när ämnet för undervisningen är kontroversiellt, eller inte delas av majoriteten. Så länge majoriteten är överens om att vi vill värna demokratin i Sverige, är det alltså inte att betrakta som indoktrinering att försöka övertyga eleverna om förträffligheten med detta styrelseskick. Baksidan är naturligtvis att demokrati inte alltid omfattas av majoriteten. Ett annat exempel är undervisning om kvinnlig rösträtt, som enligt detta kriterium skulle räknas som indoktrinering fram till början på 1900-talet. Andra exempel är vetenskapliga teorier, som ännu inte uppnått allmän acceptans, som teorin om kontinentaldrift, vilken kanske skulle betecknats som indoktrinering fram till 1950-talet.

Ytterligare ett sätt att dra gränsen för indoktrinering handlar om huruvida man involverar elevernas förnuft eller inte. Om man därför, genom att förlita sig på auktoritet, lär eleverna att demokrati är ett bra styrelseskick, men utan att förklara varför det anses vara bra eller jämföra med andra styrelseskick, då är det frågan om indoktrinering. Detta kriterium för indoktrinering har diskuterats livligt inom den naturvetenskapliga didaktiken, eftersom det visat sig att en stor del av undervisningen i naturvetenskapliga ämnen bedrivs just genom att eleverna lär sig fakta utantill. Eleverna måste därför lita på läraren och läroboken, utan att på egen hand kunna utvärdera rimligheten i att atmosfären anses innehålla ungefär en femtedel syre, att stjärnor är brinnande gasklot eller att man ärver sina mitokondrier enbart från sin mamma. Man kan därför ställa sig frågan, som jag gjort här [länk], vad det är som skiljer sig mellan att lära sig naturvetenskap respektive att överta ideologiska och religiösa övertygelser.

Om man ställer sig bakom kriteriet, att en undervisning som inte involverar elevernas eget förnuft, utan endast förlitar sig på auktoritet, är en form av indoktrinering, ställer detta krav på undervisningen. Till exempel handlar det om att förklara hur vi vet det vi tror oss veta. Vilka experiment har man gjort för att ta reda på att luften omkring oss innehåller syre? Hur kan man veta vad stjärnor består av, när de är så långt borta att vi inte kan se mer än en lysande prick i teleskopet?

Jag är naturligtvis medveten om att det kan vara svårt att förklara bakgrunden till alla naturvetenskapliga fakta, speciellt ju yngre eleverna är. Icke desto mindre tycker jag att det är en viktig utgångspunkt, att inte förlita sig enbart på auktoritet, oavsett om detta är att betrakta som indoktrinering eller inte. Och jag tycker att detta är viktigt, oavsett om det handlar om naturvetenskap, demokrati, ”de gamla grekerna” eller om andra kunskapsområden. Som medborgare i ett demokratiskt samhälle måste jag ha rätt att få veta varför jag förväntas tro på något. Det finns redan alldeles för många exempel på hur samhällen utnyttjat auktoriteter för att vilseleda sina medborgare.

Spännande att notera är dock att även undervisning i ett kritiskt förhållningssätt, om det görs på ett okritiskt sätt, också kan ses som en form av indoktrinering. Så förklara varför!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s